Jag har hur många semesterbilder som helst från förra årets semester i Portugal. Speciellt matbilder.
Men vad det var på varje tallrik kan jag inte alltid minnas, även om jag har ett hum.

Nån annan som vill gissa? Alla förslag tas tacksamt emot, jag vill ju gärna veta vad jag stoppat i mej!

Ps. Mina vaga minnen av maten ser du om du klickar på bilderna. Men gissa innan du kikar, inget fusk! Ds.

Jag har den sista tiden funderat över mitt sjukdomstillstånd ”Tvångsmässigt grillsyndrom”. Härom veckan pratade jag med några amerikanska kockar (en av dem hade jobbat med Charlie Trotter, den lycklige figuren) som tyckte vi var jättelustiga här i Sverige som var så besatta av grillning. Jag tänkte just säga, ”vafan snackar du om, det är ju ni i USA som håller på att barbecua hela tiden” när jag kom på att de har rätt. Eller rättare sagt, amrisarna grillar nog mer eftersom de håller på en större bit av året. Men de är nog inte lika besatta av grillfenomenet som vi är.

Och inte minst jag har drabbats av grillfanatismen. Och då grillar jag inte ens så mycket, eftersom jag bor i stadslägenhet. Däremot blir det läsande, tänkande, pratande (och nu bloggande) om det. Och det säger lite om Sverige att dagstidningar kan ha hela extra bilagor om att grilla. Tänk dig motsvarigheten om typ koka – ”Hel extra bilaga om att koka i kastrull”. Troligt? Nej. Nu har jag läst grillbilagor, Gourmets grillspecial, små receptbroschyrer som man hittar i affären om grillat och dessutom en del om att grilla i böcker. I natt drömde jag till och med om att jag stod och grillade.

Nu ska jag ut till pappas land, och jäklar om jag kommer att tjata mig röd i ansiktet om att få grilla maten. Jaja, det här brukar gå över till hösten.

Tjuvlyssnat:
- Jag behöver absolut inte träffa en dietist. Jag kan ju allt det där om vad som är nyttigt. Gud, du ska veta att jag äter bara frukt och grönt nu.
- Men du måste ju få i dig protein…
- Jag äter bönor också ibland, blandar i sånt sallader.
- Fast det är bra att äta fågel, fisk och kött. Får du verkligen i dig tillräckligt mycket proteiner?
 - Jadå, jag äter ju bacon också!

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här. Men på vissa restauranger ger jag nästan fasiken i vad de lägger upp på tallriken. I varje fall så länge det är ätbart och inte äckligt.
Eller ja, det får gärna vara gott – men jag förlåter just dessa restauranger i varje fall för ganska mycket.

Jag har överseende med att revbensspjällen smakar just rakt av grillade revbensspjäll och inte ger mej dåndimpen av nya exotiska smaker.  Så länge mitt lerkrus är fyllt till bredden med mjöd!

För jag älskar medeltidsrestauranger. Jag är hemskt förtjust i att göra tidsresan till medeltiden, jag njuter av att personalen fnyser åt veklingar som tigger bestick och inte klarar sig med händerna. Rätt ska vara rätt. Och nej, du kan faktiskt glömma kaffe på maten. Här, ta lite mer mjöd iställlet!

Det finns nog många som inte håller med mig. Många som tittar snopet på maten och som inte blir ett dugg gladare av att en gycklare sitter intill dem och citerar sonetter, eller att eldslukare, lutspelare och annan pöbelartad underhållning kommer och stör dem mitt i maten. Som inte tycker att det är skoj att nån okänd människa i lustiga kläder sätter eld på deras handflata. Jag suckar och funderar på att gå över till deras långbord, slå näven i träet och uppmana dem att sluta sura. Vad sägs om en bägare mjöd förresten!

Det finns ingen medeltidstrend i matvärlden nu, måste jag sorgeligen erkänna.  Visserligen är vi alla väldigt återblickande, vi vill tillbaka till naturen, vi vill ha vård surdegsbröd stenungsbakat, vi vill ha maträtterna fyllda med ogräs, vi vill ha närproducerat och ekologiskt som det var förr, vi vurmar för Noma och fnyser åt E-medel och aromer.

Tyvärr tror jag inte att medeltidsrestaurangerna är de som serverar den mest bakåtblickande maten alla gånger. De fokuserar på att serverar en upplevelse runt omkring maten istället för på tallriken. Om fler gourmeter där ute ville punga ut inte bara för maten på tallriken utan även kalaset i kring skulle det möjligen kunna hända saker.

Men våra fin-restauranger är fortfarande alldeles för välstädat estetiska i ljusa färger och minimalistisk inredning. Ja, med några undantag som bekräftar regeln. Varför ges det så få banketter på våra finrestauranger? Det behövs en mer uppsluppen stämning och färre skjortor knäppta ända upp.
Kan inte restauranger som Matbaren, Sjögräs, Lux och Franzén / Lindeberg ta över restauranger som Sjätte Tunnan och skapa magi för mage och hjärta med sockrade gödtuppar, torkat bröd, honungssmör och ångande köttpajer? Vågar ingen där ute ge oss en Bankett från en bondes härd av det allra mest vågade slag?
Och glöm för guds skull inte mjödet!

(Fotograf: Johan Jönsson)

Här är en bekännelse. Jag kan inte grilla. Jag har aldrig lärt mig det. Det beror mycket på att jag har svårt att få peta på grillen så snart ett köttstycke ligger där. För att Olle är i vägen.

Jag tror inte att han menar att vara i vägen. Men så snart grillen släpas fram, kolen hälls i och det hela tar fyr blir han lycklig som ett barn. Han vill pilla, dona, locket på, locket av, speciella träkvistar ska i för den där extra rökta smaken och glöden ska intensivt bevakas tills den där perfekta grilltemperaturen uppstår. Sen ska köttet vändas på i rätt ögonblick, klämmas på och analyseras tills det är perfekt.

Eftersom jag aldrig lärt mig behärska grillen står jag och tittar på storögt.
Masar mig som mest fram med grönsaksspett, majskolvar, haloumi eller möjligen några sparrisar.
Vi är jämställda överallt förutom vid grillen. Där är det Mannen som grillar.

Jag stör mej verkligen på det. Att vi är precis lika dåliga som resten av landet på att dela upp grillningen mellan oss. Vid grillen står tydligen 87 % män och petar och ynka 13 % kvinnor. Vad fasiken!

Det här tillståndet har uppstått på grund av att jag inte vill råka massakrera fina råvaror. Jag är rädd vid grillen eftersom jag är en nybörjare. Jag fegar ur där vid hettan och gallret. Tassar iväg och sköter istället om röror och salsa och saker som ska serveras till det grillade. Accessoarerna till det grillade känns mer som hemmaplan, tryggt och trevligt.

Olle vill att jag ska grilla mer. Jag vill också att jag ska grilla mer.
Men jag är för feg och för rädd att sumpa middagen för sällskapet.
För handen på hjärtat – oftast är det ett sällskap som äter grillat. Inte bara han och jag.

Jag skulle inte alls vara lika orolig om det vara var vi två, då gör det ju inget om det är ett förkolnat litet köttstycke som vi får lov att peta i oss – då är det ju bara att skratta åt eländet.
Men tänk er att sumpa middagen för åtta personer som alla tittar med ledsna hundögon på tallriken medan magarna knorrar. Det är min största skräck som ligger som en skugga över grillandet.

Därför känns det som att jag måste få övningsgrilla lite på tu man hand och ta ett grillkörkort i sommar. Ta fulkött som flintastek först och jobba mig uppåt på skalan tills jag är värdig nog att ta hand om lamm och vilt och små rara pilgrimsmusslor.  
Jag måste faktiskt lära mig grilla. Det är eld och glödande kol och tänger och spett och galler. Hur tufft är inte det på en skala?

En vän hävdade bestämt sent igår kväll att man inte ska lukta på vin med båda näsborrarna. Utan att man bara ska använda den ena.

Varför det var så var minst sagt lite vagt eller så är det jag som minns dåligt. Men han sa att man hade olika luktförmåga, att lukterna förändrades och att man kunde vara höger näsad eller vänster näsad (eller i varje fall att de olika näsborrarna uppfattade lukter olika). Jag var aningen förkyld och kunde inte testa. Så nu känner jag mig helt förvirrad. De allra flesta uppmanar ju en att stoppa ner hela näsan i vinglaset för att uppfatta lukten ?

Nu finns det en stor risk att min vän bara försökte lura mej. Men han verkade synnerligen allvarlig. Finns det nån därute som kan sprida ljus över detta?

För första året på länge stod jag och olle inte och panikrullade jultryfflar på julaftons morgon. Vi hade planerat i förväg och köpt chokladskal att hälla tryffelsmeten i. Gjort julgodiset en hel vecka tidigare – hör och häpna. Vi måste hålla på att bli vuxna, mycket besynnerligt.

Olle fick den stora äran att vara tryffelansvarig för tre smetar medan jag flängde runt bakom hans rygg med en termometer i högsta hugg för att koka både kola och knäck, göra pink delight kokosrutor, inverterade mintkyssar och kolapopcorn.

Vi var så redo för våra jultryfflar och omåttligt stolta, köket fyllt av plåtar, knäckformar och ingredienser på varje ledig yta. Vi gick och var nöjda med oss själva i en hel vecka.

Faktiskt ända fram till dagen innan julafton.

Det var då vi insåg att vi inte hade några glassiga snygga kartonger att lägga godiskalaset i.

Vet ni hur svårt det är att hitta vettiga kartonger till hemmagjort godis som inte kostar med än själva godiset? Helt vansinnigt svårt. Att göra godiset var ju en barnlek i jämförelse. Vi frågade på konditorier, bokhandlar och gudarna ska veta vad.

Till slut hittade jag både runda vita kartonger med rosett och röda små minibyråer av papp säkert avsedda för suddgummin och gem nedsatt på Åhléns av alla ställen ungefär en kvart innan alla butiker i världen stänger dan innan julafton och balanserade en bisarr trave till kassan. Folk måste trott att jag var galen. ”Vad ska den galna tjejen göra med alla dessa minibyråer egentligen?” tänkte de nog. ”Hon kommer lägga knark i dem, det ser ju vem som helst.”

Men tryfflarna var goda och fick plats. Lite missfärgade av temperaturskillnader på chokladen vi täckte tryfflarna med, men jag tror faktiskt släkten förlät oss för att vi inte orkade köra någon tablering på marmorskiva. Även om Jan Hedh kanske inte gör det…

Snasksummering:

Whiskey&kaffetryffel täckt av mörk choklad (vuxentryffel)

Rumtopftryffel täckt av ljus choklad (den som ingen kan lista ut)

Romtryffel täckt av vit choklad och cocos (utåinvänd kokosnöt)

Limekola (en fläkt sommar i munnen)

Kanel & kaffe knäck (utan skräp aka nötter)

Choklad & ingefärskola (perfekt förkylningssnask)

Kolapopcorn med cashewnötter och torkade jordgubbar (men tranbär är ändå strået vassare)

Årets misslyckande som blev perfekt rosa glass strössel var Pink Delight kokosrutorna. Tog alldeles för mycket kokos eller alldeles för lite av allt annat som skulle vara i.

Ja, och bacon-chokladen förstås, men jag vill verkligen inte prata om den.

Mörkt ute, mörkt inne, mörkt på festen & mörkt i sinne. Det är dags för lite Halloween-mingel. Och som varje hyfsat värdpar för en sådan tillställning skulle vi ju bra gärna ha slemmigt, knastrigt och obehagligt småplock för matgästerna att inmundiga.

Men vad ska man bjuda på?

Det måste vara enkla tapas-artade gobitar att slänga ihop. Men man vill ju samtidigt gärna att det ska se fullständigt motbjudande ut – utan att för den skull hindra folk från att efter lite övertalning stoppa det i munnen. Olles genialiska idé är marinerade små mini-bläckfiskar, det tror jag stenhårt på.

Brödpinnar i form av benknotor och drinkar som är blodröda är ju givet.

Men i matväg? Vad kan man hitta på för aptitretare? Och jag menar inte kakor dekorerade med spöken eller små skalbaggar gjorda av marsipan. Jag vill ha saker som verkligen ser skrämmande ut även för en vuxen. Har ni tips för oss så att vårt kök kan gå över till den mörka sidan?

Jag rensade skafferiet förra veckan. Hittade högvis av saker vars bäst före datum hade passerats. Jag tycker alltid det är lite sorgligt. Matupplevelser som aldrig fick upplevas.

Men att gå igenom skafferiet är också något av ett äventyr. Jag känner mej som en matarkeolog som hittar dolda skatter. En köksversion av Indiana Jones.

Mina mest överraskande fynd:
1. Glykos – antagligen lämningar av förra årets chokladtryffelmakeri…
2. Pollen – som jag fortfarande inte vet vad jag ska göra av. Hur använder man nåt som smakar torkade bin?
3.  Burkad rambutan fylld med ananas? När fasiken flyttade den in i mitt skafferi?

En mycket bestämd person hävdade häromdagen att kiwi är som bäst när den tvättas och borstas lite och sa med övertygelse att denna ludna lilla frukt bör ätas med skalet på.

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här, men har inte testat än eftersom det hela skulle kunna vara ett ironiskt skämt – trots att ironin sägs vara död.

Och ja, jag vet att skalet är ätbart, Men gott?

Kan någon bekräfta eller dementera detta påstående tack? Annars får jag helt enkelt tugga i mej en snarast.