All mat blir roligare om den sitter på en pinne.
Eller serveras i en strut.
Format som ett torn.
Upplagt som plockepinn.
Serverat som ett gäng shots.
Upphängt på ett miniatyrtvättställ i små, små klädnypor.
Framdukat på dockskåpsporslin eller i miniatyr hamburgerlådor.
Defragmenterat.
Ihopsatt.
Brinnande.

Det behöver inte ens vara gott alla gånger.
Faktum är att det kan vara direkt äckligt, lustigt och konstigt.
All mat är roligare om den inte serveras på en platt tallrik upplagt enligt tallriksmodellen.

Jag köpte en kokbok på Sci-fi bokhandeln som hette ”Cute Yummy Time – 70 Recipes for the Cutest Food You’ll Ever Eat”  åt en kompis.
Recepten var inte så märkvärdiga, inte egentligen.
Men alla rätterna hade söta små ansikten. Det räckte för mej.

Mat ska vara rolig. Gärna god, men mest rolig.
Rolig betyder att kocken velat leka.
Att kocken har barnasinnet kvar.
Att maten inte är på liv och död.
Att det är barnsligt roligt att äta.

En vän skaffade en personlig tränare och blev besatt av LCHF.
Han frågade mej varför jag äter. Jag svarade: För att det är gott.
Han sa att det var fel svar. Att rätt svar är: För att jag är hungrig.
Jag tror också att jag sa fel svar.

Jag borde att sagt att det är för att det är roligt att äta.
Och maten är extra skoj om den sitter på en pinne.

Jag vet att det är lite som att svära i kyrkan för vissa, men jag måste ändå säga det (igen). Risotto är sjukt överskattat, paella är nästan alltid underskattat. Jag har gång på gång efter konstens alla risottoregler försökt göra ”riktig” risotto, med viner, fonder, finaste tryffel, mustigaste skogssvamp och renaste skaldjur. Det blir ändå mest någon slags kontinental lapskojs av det. Paella gör mig tvärtom nästan aldrig besviken. Det är väl kanske den där magiska kombon av saffran och drastiska mängder vitlök som på något sätt aldrig sviker.
Var och en kan också göra sitt eget familiära recept av paella. Jag gör en rätt rustik och oraffinerad variant. Som ni ser på bilden ser den inte alls ut som sitt skaldjursstinna original. Men som comfortkalas till vardags är den grym. Den innehåller också många okonventionella ingredienser, som egentligen inte alls hör paellakulturen till.

Såsom:
1. Sojabönor, färska gröna sojabönor, med sin nötiga fina konsistens är som gjorda för paella.
2. Jasminris. Jag vet att valencianska kockar skulle dumpa mig bland rabiesgalna hundar för detta, men jag tycker att det lite mer aromatiska och blommiga jasminriset gör sig perfekt med saffranet.
3. Habanero. Extremt stångig, fruktig och skitstark behövs det bara lite men den lyfter ändå helheten.
4. Vitt vin. Jag vet, efter att ha hatbombat risotto är det lite ett nederlag att jag glatt bjuder in risottokomponenten vitt vin, men det gör jag ändå.
5. Oliver, små rackare med kärnor och mycket smak. Mest för att få små sting av den pikanta syran och sältan.
6. Quornbitar. De tar smak av helheten och ger bra fyllighet.
Men fär guds skull, testa med lite vad du vill, kapris, citronzest, älghuvud eller vad det nu må vara. Med saffran, rejält med olivolja och ännu mer vitlök är det som sagt var svårt att gå vilse.

Ohelig paella

Blir runt 6 portioner, eller till fyra rejält hungriga

• 3,5 dl jasminris
  1 msk kycklingfond eller grönsaksfond (eller en buljongtärning)
  2 dl vitt vin
  6 dl vatten
  250 gram gröna sojabönor, färska eller frysta
  1 dl smakrika oliver med kärnor (och för tusan inga fejkfärgade svarta)
• 250 gram haricot vertes
  3 klyftor vitlök
  1/2 dl olivolja
  1 röd paprika
  0,5 gram saffran
  salt och peppar efter smak
  1/4 habanero
  1 paket (300 gram) quornbitar

1. Kärna ur och strimla paprikan. Kärna ur och finhacka habaneron (se upp! stark som attan är den! Ta inte med fröna).
2. Värm upp vin, vatten och fond i en kastrull, men se till att det inte kokar.
3. Värm olivoljan i en annan vid kastrull eller en gryta. Lägg i paprika, sojabönor, haricot vertes, paprika och quornbitar. Fräs på medelvärme några minuter i oljan. Pressa i vitlök och lägg i riset (skölj det inte, stärkelsen ska vara kvar). Fräs ytterligare några minuter tills riskornen börjar se smått genomskinliga ut.
4. Häll på det varma vinet och fonden på riset och grönsakerna. I med saffran och peppar och salt. Låt sjuda under lock på försiktig värme i knappt 20 minuter. Smaka av så att riset är klart, och dutta i mer peppar och salt och eventuellt lite fond om det skulle behövas.
5. Lägg till sist i oliverna. Mumsa.

Jag gillar verkligen idén med en köttfri dag. Mest för att jag verkligen vill att det ska kännas speciellt att äta kött. När man väl äter kött ska det vara en riktig njutning. Lyx. Allra helst skulle jag se fler köttfria dagar, så att jag kan gotta mig i kött när jag har chansen och ändå tycka att jag är en fin människa som inte bara äter kött.

Olle gillar också konceptet. Men han stör sig på att det är just veckodagen måndag. Hans resonemang går ungefär enligt följande:
”Varför måndagar? Måndagen är den tråkigaste dagen i veckan. Den förknippas med att jobbet börjar, kalaset är över, nu är det grå vardag som gäller.”

Jag känner mig kluven. Tänker mig att måndag kanske också är nystartsdagen?
Lite som första dagen på året. Dagen då man ska börja träna, äta nyttigt, förändra sina vanor, prova nya och spännande saker. Det var säkert så folk resonerade bakom köttfri måndag.
Fast måndag är också en rätt tråkig dag, det har han ju rätt i.

Vi kanske borde införa köttfri lill-lördag. Fast när folk går ut och äter är det också något av en inofficiell tradition att äta kött. Få något rejält att bita i. Med någon gräddig sås till.
Och lill-lördag är inte helt fastställt vilken dag det egentligen är. Både tisdag, onsdag och torsdag är kandidater för lill-lördag. Och under fredagsmys är det också lite av tradition att äta kött. Suck. Vilket dilemma.

Varför har vi bundit upp alla veckodagar till kött?
Jag föreslår att vi gör om hela veckans matschema. På studs.
Vad sägs om följande förslag?

Måndagsgrönt
Tisdagsfisk&skaldjur
Onsdagsfågel
Torsdagsquorn/sojakött
Fredagsvilt (kan vara vildväxande grönsaker)
Lördagskalas (fritt fram att välja själv!)
Söndagsstek eller valfri comfort food

Fast jag kommer så klart inte följa det själv. Jag lyssnar alldeles för mycket på min mage.

Jag har hur många semesterbilder som helst från förra årets semester i Portugal. Speciellt matbilder.
Men vad det var på varje tallrik kan jag inte alltid minnas, även om jag har ett hum.

Nån annan som vill gissa? Alla förslag tas tacksamt emot, jag vill ju gärna veta vad jag stoppat i mej!

Ps. Mina vaga minnen av maten ser du om du klickar på bilderna. Men gissa innan du kikar, inget fusk! Ds.

Jag har den sista tiden funderat över mitt sjukdomstillstånd ”Tvångsmässigt grillsyndrom”. Härom veckan pratade jag med några amerikanska kockar (en av dem hade jobbat med Charlie Trotter, den lycklige figuren) som tyckte vi var jättelustiga här i Sverige som var så besatta av grillning. Jag tänkte just säga, ”vafan snackar du om, det är ju ni i USA som håller på att barbecua hela tiden” när jag kom på att de har rätt. Eller rättare sagt, amrisarna grillar nog mer eftersom de håller på en större bit av året. Men de är nog inte lika besatta av grillfenomenet som vi är.

Och inte minst jag har drabbats av grillfanatismen. Och då grillar jag inte ens så mycket, eftersom jag bor i stadslägenhet. Däremot blir det läsande, tänkande, pratande (och nu bloggande) om det. Och det säger lite om Sverige att dagstidningar kan ha hela extra bilagor om att grilla. Tänk dig motsvarigheten om typ koka – ”Hel extra bilaga om att koka i kastrull”. Troligt? Nej. Nu har jag läst grillbilagor, Gourmets grillspecial, små receptbroschyrer som man hittar i affären om grillat och dessutom en del om att grilla i böcker. I natt drömde jag till och med om att jag stod och grillade.

Nu ska jag ut till pappas land, och jäklar om jag kommer att tjata mig röd i ansiktet om att få grilla maten. Jaja, det här brukar gå över till hösten.

Tjuvlyssnat:
- Jag behöver absolut inte träffa en dietist. Jag kan ju allt det där om vad som är nyttigt. Gud, du ska veta att jag äter bara frukt och grönt nu.
- Men du måste ju få i dig protein…
- Jag äter bönor också ibland, blandar i sånt sallader.
- Fast det är bra att äta fågel, fisk och kött. Får du verkligen i dig tillräckligt mycket proteiner?
 - Jadå, jag äter ju bacon också!

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här. Men på vissa restauranger ger jag nästan fasiken i vad de lägger upp på tallriken. I varje fall så länge det är ätbart och inte äckligt.
Eller ja, det får gärna vara gott – men jag förlåter just dessa restauranger i varje fall för ganska mycket.

Jag har överseende med att revbensspjällen smakar just rakt av grillade revbensspjäll och inte ger mej dåndimpen av nya exotiska smaker.  Så länge mitt lerkrus är fyllt till bredden med mjöd!

För jag älskar medeltidsrestauranger. Jag är hemskt förtjust i att göra tidsresan till medeltiden, jag njuter av att personalen fnyser åt veklingar som tigger bestick och inte klarar sig med händerna. Rätt ska vara rätt. Och nej, du kan faktiskt glömma kaffe på maten. Här, ta lite mer mjöd iställlet!

Det finns nog många som inte håller med mig. Många som tittar snopet på maten och som inte blir ett dugg gladare av att en gycklare sitter intill dem och citerar sonetter, eller att eldslukare, lutspelare och annan pöbelartad underhållning kommer och stör dem mitt i maten. Som inte tycker att det är skoj att nån okänd människa i lustiga kläder sätter eld på deras handflata. Jag suckar och funderar på att gå över till deras långbord, slå näven i träet och uppmana dem att sluta sura. Vad sägs om en bägare mjöd förresten!

Det finns ingen medeltidstrend i matvärlden nu, måste jag sorgeligen erkänna.  Visserligen är vi alla väldigt återblickande, vi vill tillbaka till naturen, vi vill ha vård surdegsbröd stenungsbakat, vi vill ha maträtterna fyllda med ogräs, vi vill ha närproducerat och ekologiskt som det var förr, vi vurmar för Noma och fnyser åt E-medel och aromer.

Tyvärr tror jag inte att medeltidsrestaurangerna är de som serverar den mest bakåtblickande maten alla gånger. De fokuserar på att serverar en upplevelse runt omkring maten istället för på tallriken. Om fler gourmeter där ute ville punga ut inte bara för maten på tallriken utan även kalaset i kring skulle det möjligen kunna hända saker.

Men våra fin-restauranger är fortfarande alldeles för välstädat estetiska i ljusa färger och minimalistisk inredning. Ja, med några undantag som bekräftar regeln. Varför ges det så få banketter på våra finrestauranger? Det behövs en mer uppsluppen stämning och färre skjortor knäppta ända upp.
Kan inte restauranger som Matbaren, Sjögräs, Lux och Franzén / Lindeberg ta över restauranger som Sjätte Tunnan och skapa magi för mage och hjärta med sockrade gödtuppar, torkat bröd, honungssmör och ångande köttpajer? Vågar ingen där ute ge oss en Bankett från en bondes härd av det allra mest vågade slag?
Och glöm för guds skull inte mjödet!

(Fotograf: Johan Jönsson)

Här är en bekännelse. Jag kan inte grilla. Jag har aldrig lärt mig det. Det beror mycket på att jag har svårt att få peta på grillen så snart ett köttstycke ligger där. För att Olle är i vägen.

Jag tror inte att han menar att vara i vägen. Men så snart grillen släpas fram, kolen hälls i och det hela tar fyr blir han lycklig som ett barn. Han vill pilla, dona, locket på, locket av, speciella träkvistar ska i för den där extra rökta smaken och glöden ska intensivt bevakas tills den där perfekta grilltemperaturen uppstår. Sen ska köttet vändas på i rätt ögonblick, klämmas på och analyseras tills det är perfekt.

Eftersom jag aldrig lärt mig behärska grillen står jag och tittar på storögt.
Masar mig som mest fram med grönsaksspett, majskolvar, haloumi eller möjligen några sparrisar.
Vi är jämställda överallt förutom vid grillen. Där är det Mannen som grillar.

Jag stör mej verkligen på det. Att vi är precis lika dåliga som resten av landet på att dela upp grillningen mellan oss. Vid grillen står tydligen 87 % män och petar och ynka 13 % kvinnor. Vad fasiken!

Det här tillståndet har uppstått på grund av att jag inte vill råka massakrera fina råvaror. Jag är rädd vid grillen eftersom jag är en nybörjare. Jag fegar ur där vid hettan och gallret. Tassar iväg och sköter istället om röror och salsa och saker som ska serveras till det grillade. Accessoarerna till det grillade känns mer som hemmaplan, tryggt och trevligt.

Olle vill att jag ska grilla mer. Jag vill också att jag ska grilla mer.
Men jag är för feg och för rädd att sumpa middagen för sällskapet.
För handen på hjärtat – oftast är det ett sällskap som äter grillat. Inte bara han och jag.

Jag skulle inte alls vara lika orolig om det vara var vi två, då gör det ju inget om det är ett förkolnat litet köttstycke som vi får lov att peta i oss – då är det ju bara att skratta åt eländet.
Men tänk er att sumpa middagen för åtta personer som alla tittar med ledsna hundögon på tallriken medan magarna knorrar. Det är min största skräck som ligger som en skugga över grillandet.

Därför känns det som att jag måste få övningsgrilla lite på tu man hand och ta ett grillkörkort i sommar. Ta fulkött som flintastek först och jobba mig uppåt på skalan tills jag är värdig nog att ta hand om lamm och vilt och små rara pilgrimsmusslor.  
Jag måste faktiskt lära mig grilla. Det är eld och glödande kol och tänger och spett och galler. Hur tufft är inte det på en skala?

En vän hävdade bestämt sent igår kväll att man inte ska lukta på vin med båda näsborrarna. Utan att man bara ska använda den ena.

Varför det var så var minst sagt lite vagt eller så är det jag som minns dåligt. Men han sa att man hade olika luktförmåga, att lukterna förändrades och att man kunde vara höger näsad eller vänster näsad (eller i varje fall att de olika näsborrarna uppfattade lukter olika). Jag var aningen förkyld och kunde inte testa. Så nu känner jag mig helt förvirrad. De allra flesta uppmanar ju en att stoppa ner hela näsan i vinglaset för att uppfatta lukten ?

Nu finns det en stor risk att min vän bara försökte lura mej. Men han verkade synnerligen allvarlig. Finns det nån därute som kan sprida ljus över detta?

För första året på länge stod jag och olle inte och panikrullade jultryfflar på julaftons morgon. Vi hade planerat i förväg och köpt chokladskal att hälla tryffelsmeten i. Gjort julgodiset en hel vecka tidigare – hör och häpna. Vi måste hålla på att bli vuxna, mycket besynnerligt.

Olle fick den stora äran att vara tryffelansvarig för tre smetar medan jag flängde runt bakom hans rygg med en termometer i högsta hugg för att koka både kola och knäck, göra pink delight kokosrutor, inverterade mintkyssar och kolapopcorn.

Vi var så redo för våra jultryfflar och omåttligt stolta, köket fyllt av plåtar, knäckformar och ingredienser på varje ledig yta. Vi gick och var nöjda med oss själva i en hel vecka.

Faktiskt ända fram till dagen innan julafton.

Det var då vi insåg att vi inte hade några glassiga snygga kartonger att lägga godiskalaset i.

Vet ni hur svårt det är att hitta vettiga kartonger till hemmagjort godis som inte kostar med än själva godiset? Helt vansinnigt svårt. Att göra godiset var ju en barnlek i jämförelse. Vi frågade på konditorier, bokhandlar och gudarna ska veta vad.

Till slut hittade jag både runda vita kartonger med rosett och röda små minibyråer av papp säkert avsedda för suddgummin och gem nedsatt på Åhléns av alla ställen ungefär en kvart innan alla butiker i världen stänger dan innan julafton och balanserade en bisarr trave till kassan. Folk måste trott att jag var galen. ”Vad ska den galna tjejen göra med alla dessa minibyråer egentligen?” tänkte de nog. ”Hon kommer lägga knark i dem, det ser ju vem som helst.”

Men tryfflarna var goda och fick plats. Lite missfärgade av temperaturskillnader på chokladen vi täckte tryfflarna med, men jag tror faktiskt släkten förlät oss för att vi inte orkade köra någon tablering på marmorskiva. Även om Jan Hedh kanske inte gör det…

Snasksummering:

Whiskey&kaffetryffel täckt av mörk choklad (vuxentryffel)

Rumtopftryffel täckt av ljus choklad (den som ingen kan lista ut)

Romtryffel täckt av vit choklad och cocos (utåinvänd kokosnöt)

Limekola (en fläkt sommar i munnen)

Kanel & kaffe knäck (utan skräp aka nötter)

Choklad & ingefärskola (perfekt förkylningssnask)

Kolapopcorn med cashewnötter och torkade jordgubbar (men tranbär är ändå strået vassare)

Årets misslyckande som blev perfekt rosa glass strössel var Pink Delight kokosrutorna. Tog alldeles för mycket kokos eller alldeles för lite av allt annat som skulle vara i.

Ja, och bacon-chokladen förstås, men jag vill verkligen inte prata om den.