Nu bär det av för oss för att sondera Frankrikes nordkuster efter den äppligaste cidern, den svulstigaste mest honungskladdiga crèpen, det giftigaste ostronet och de härligaste franska syltorna. (undrar var de finns nu när Tabac-restaurangerna hamnat på komposten?)

Full rapport kommer efter hemkomsten.

Smaklökarna är i koma när man är sjuk. Fullständigt världsfrånvända, inga reaktioner, ingen njutning, inga lyckokänslor. Man äter för att man måste. För att man ska överleva. Så kul har man det när man är sjuk.

Därför är jag någonstans övertygad om att halva slaget mot förkylningar går ut på att väcka smaklökarna.

Så snart en insensiv smakupplevelse tränger igenom muren som får allt att smaka papp blir du övertygad om att du är på bättringsvägen. Och den positiva känslan sporrar din kropp att bli frisk fortare – kickstartad med hjälp av en del endorfin…

En sommarförkylning har just nu tagit ett hårt grepp om mig. Olle matar mig med halstabletter och klappar mig på huvudet. Han är väldigt söt.

Enligt ovanstående tes är alltså planen för mig ikväll är att inmundiga en massa tacos. Till det hör het salsa, extra brännande kryddning, färsk rå lök, extra spiskummin, chili, tabasco och kajennpeppar på allt jag kan komma över.

Nu ska vi se om det går att skaka liv i mina smaklökar.

Något mycket mystiskt hände igår.

Det knackade otroligt hårt på dörren. Så som grannar eventuellt skulle knacka på om de var arga på oss. Tre mycket bestämda slag.

Olle och jag tittade mycket förvånat på varann och undrade vad vi hade ställt till med nu eller vem det kunde vara. Sen gick Olle till dörren och kikade försiktigt ut.

Från hallen hörde jag kommentaren: ”Det här var konstigt.”

Jag gick dit.

Det var ingen utanför dörren. Men precis utanför dörren stod en förpackning glass.

Ovanpå denna förpackning ”New York Super Fudge Chunk”  satt en liten, handskriven lapp med texten: ”Help me! I´m melting!”

Det hela var väldigt spännande. Och jag kunde inte sluta flina i en halvtimme. Jag har mina misstankar om vem min okända välgörare är. Men de behåller jag mej för mej själv…

Kom över några fina nävar salicorne, sjökorall, “havssparris” och allt vad den heter. Ser ut lite som ljusgröna vandrande pinnar fast stilla och utan ben. Som ljusgröna pinnar alltså. Eller stjälkar.
Bara för att de växer i vattnig miljö snurrade tankarna direkt in på alger, att jag skulle göra någon form av sallad med sesam och risvinäger, Alltså ungefär som en av standardtillbehören till den japanska algsalladen.
Sedan sparkar jag mig själv i benet och konstaterar: Men hallå, varför så förutsägbar, det här är ju inte ens en alg utan en ört som växer i sank vattnig mark. Dessutom är den inte alls förbehållen Asien utan finns även i Europa. Tänk fritt alltså.
Kanske skulle prova den med lite grovt krossade macadamianötter och hjortron. Eller varför inte med kuber av cantaloupemelon och brödsmulor som stekts med kalonjifrön… Tänk fritt.
En timme senare kommer jag ut ur affären med sesamolja, risvinäger och ingefära.
Jäkla skit också!

Det är som att varje gång högerhanden lagar lamm börjar vänsterhanden fumla efter rosmarin och vitlök. Eller varje gång det lagas vilt tittar enbären fram ur sitt skåp. Antar att man börjar bli gubbe.

Varje år intalar jag mig själv att jag borde äta mer glass. Alla faktorer säger ju att jag ska gilla glass. Varmt ute – kall glass. Fantastisk kombination.Varje år knatar jag iväg till Stockholms glasshus och försöker få ihop de ultimata smakkombinationerna.

Är det brännande ute slutar det ofta med hallonsorbet, flädersorbet och citronsorbet kompletterat med vaniljglass för att ta udden av allt det syrliga som annars får smaklökarna att krulla ihop sej.

Är det mer lagom temperatur ute blir det snällare och gräddigare smaker – nu senast tog jag kanel glass och kokosglass i ett försök att återskapa en fantastisk kanel & kokospanacotta från restaurang Raw.

Men icke.

Jag är inte längre en glassperson.

Det är lite sorgligt.

Jag förstår inte vad som hänt. När jag var liten älskade jag glass. Kunde säkert ta en timme på mej för att enbart välja smak på Lejonet&Björnen till min mammas förtret. Glada färger och oprövade smaker så långt ögat nådde.

Dessutom gjorde jag massor av glass hemma som glad 7-10 åring. Earl Grey sorbeten minns jag speciellt mycket. Det var bara jag som gillade den.

Och mammas lingonglass var en riktig höjdare.

Den västa glass jag smakat genom tiderna var en popcornglass i Gamla Stan. Och det var inte glassens fel utan de chokladdoppade havreflarnen de hade slängt in i glassen… Vad tänkte människorna?

Men glass är för sött för mej nu för tiden. Mina smaklökar protesterar barskt och skriker åt mej att släppa skeden varje gång jag försöker. Ben&Jerrys och Hägendaz står orörda i min frys länge, närmare bestämt tills Olle hittar dem…

Men så var jag på Matbaren för ett par veckor sen. En efterrätt som inkluderade rabarber, citronkaka och glass. Närmare bestämt GETMJÖLKSGLASS. En liten sked och sen var jag plötsligt en ivrig anhängare av glassguden igen.

Det var som vaniljglass. Fast inte bara len, gräddig och krämig utan även lustigt syrlig. Åt grekisk yoghurt-hållet fast fortfarande söt efterättsglass. Det låter kanske bara konstigt, men det var glass som hade samma törstsläckande effekt som en välgjord indisk söt lassi.

Jag förstår inte att jag aldrig hittat det tidigare. Och jag förstår inte varför det inte lanseras fler ”vuxenglassar” med lite mer utmanande och mindre söta smaker. Anständiga glassbarer har ett litet utbud som barn ofta ska hålla sig borta från. Välsorterade glassdiskar har ofta tiramisuglass och kaffebaserade glassar som vuxna har förstatjing på. Men det är bara toppen på isberget för vad en skicklig glassmakare skulle kunna hitta på.

Men visst, jag kan väl bita ihop och äta nån enstaka 88:an. Om det är riktigt fint ute…

Varför handlar så få låtar om mat? Musik verkar ju trots allt avhandla det mesta som går att skrapa fram - jobbintervjuer, ålderkriser, kärleksrelationer, sex, sömn, drömmar, vardagsslentrian – men sällan, sällan om mat. Trots att vi alla måste äta och trots att många av livets viktigaste ögonblick inkluderar mat i någon form.

Snälla, säg att Canneloni Macaroni av Lasse Holm inte är den enda hyllningen till pasta som går att hitta i en låt?

pescatore vesuvio
la bousola pompei
åååå ååå ååå ååå ååå
vad ni frestar mig

siciliana adonne
vegetariano
åååå ååå ååå ååå ååå
jag får aldrig nog

mamma mia
pizzeria
cannelloni macaroni å lasagne

Det är lustigt med gamla förhatliga skolmatsrätter. För nästan alltid när någon beklagar sig över någon vidrig sad excuse för en maträtt som denne drabbats av i skolan finns alltid någon som säger ”Ja, men då har du inte ätit riktig…” Fyll i valfri maträtt. Och för det mesta är det så. En maträtt är sällan dålig i sig själv utan det handlar om kärleksfull tillagning, fina råvaror och allt det där. Till exempel kanske någon beklagar sig över kålpudding de fått i skolan, och så får de höra: ”Jamen då har du inte ätit riktig kålpudding, med muskot och spetskål och bra fläsk.” Till och med när folk öser agg över pölsan kommer andra till dess försvar: ”Alltså, en riktigt bra hemlagad Norrlandspölsa kan verkligen vara grymt.” De flesta bespottade skolmatsrätter har i alla fall någon gång tagits till gourmetnivå. Mathias Dahlgren på Matbaren, Kock-Rickard på Berlin på Södermalm i Stockholm och andra matvurmare har nyligen visat vilken gastronomisk höjdpunkt blodpudding kan vara. 

Men det finns en rätt som jag aldrig hört någon försvara: lapskojsen. Finns det ens någon som lagar lapskojs fortfarande? Varenda gång någon tar upp rätten är det bara i en nostalgisk hattripp. Och alla de som brukar kunna göra guld av de anspråkslösa gamla vardagsrätterna förblir tysta. Är det dags att förklara lapskojsen officiellt död, eller är det dags att ropa ”clear!” och ge sig på den med defibrilatorn. Om någon vill hålla ett förvarstal för denna mobbade rätt är det dags nu. För den har jävligt risigt självförtroende. 

Lapskojs stavas förresten inte lappskojs och har inget med samer att göra, utan kommer av engelska lobscouse.

Hemköp har i sin strävan att kränga saker som är något som det inte riktigt är, tänkt till ett extra varv. Det senaste tillskottet i deras torkad frukt-sortiment är nämligen… (trumvirvel)… torkade tranbär med jordgubbssmak! Men hallå…

Nu väntar vi med spänning på jordgubbarna med tranbärssmak.

Själv tänker jag på en ovanligt pluggmatnördig tid för ett par år sedan när jag satt och gick igenom utdrag ur gamla kokböcker. På 1600-talet hade man en svaghet för att just klä ut maten till något det inte var. Ett stycke kött och ett stycke fisk kunde många laga till så att gästerna blev nöjda. Men var man en dryg furste och verkligen ville impa på sina gäster serverade man till exempel ko som smakade som fläsk, eller min favorit, kyckling som smakar fisk. Vid den senare rätten skulpterade man också små fjäll av deg och täckte kycklingen med, och förklädde det stackars fjäderfäet till en fisk. Till råga på allt hade de en fallenhet för att ösa på – och då menar jag inte strö, utan verkligen ösa på – socker på varmrätterna. Kyckling som smakar fisk med kilovis med socker alltså.

Någon som känner för att säga ”det var bättre förr”?

Jag är en ostbågeexpert. Jag älskar ostbågar.

Nu får du fnysa om du vill. Och säga saker som att det luktar svettiga fötter.

Då förstår du inte. Då är du inte ostbågekonessör. Att äta ostbågar är komplicerade saker.

Du köper en påse.

Du öppnar den.

Sen ställer du in den i ett skåp.

Ostbågar är nämligen som ett fint vin. De behöver luftas – drygt en halv dag.

Sen har de en aningen diskret seg konsistens och inte lika frätande lukt.

Goda ostbågar är en konst.

Det borde restaurang Franzén/Lindeberg veta.

De gjorde sina ostbågar med alla konstens regler.

Ändå smakade ostbågarna nästan ingenting.

Eller för att citera DN:s Krogkommission:

”Till vår stora glädje kan vi konstatera att Frantzén/Lindeberg experimenterade färdigt innan de spikade menyn och började ta emot fullt betalande gäster.

Undantaget är de inledande ostbågarna som smakar friterad fläsksvål

 - trots att det ligger ett helt forskningsprojekt bakom snackspåsen.”

När jag och Boel känner för att kriga gör vi det med Yatzy. Låter coolt eller hur? Okej, vi vet, det är både gubbgummigt och barnsligt samtidigt.

Men vi kan inte låta bli, vi är beroende. Och varje gång satsar vi något, typ en ryggmassage eller en liten present. Sist vann Boel ”något litet ätbart”.

Jag tyckte att jag var oerhört romantisk när jag stolt och med en jägar/samlar-min av ståtliga mått stegar in med ett renhjärta. Eller som den där jägaren i Snövit som kommer med Snövits hjärta (fast det egentligen är ett grishjärta), och överlämnar till den ondskefulla styvmodern eller vad det nu är.

Boel såg inte alls det romantiska i att faktiskt få ett riktigt hjärta. Stod där och tittade på det som att det var något katten släpat in, vilket det i och för sig säkert skulle kunna ha varit. Om somliga tycker att röda godishjärtan till och med är romantiskt, då borde väl inget klå ett riktigt hjärta, lite knögligt mörkbrunt, senigt och fint så där.

Har hon inte fattat att hjärtat liksom är den allmänkulturella symbolen för kälek i väst? Jag förstår inte.

Recept kommer så småningom.

Har ni några andra tips på romantiska matprylar att ta hem till sin kära, shoot.