Jag har precis rensat ohyggliga mängder röda vinbär från kvistar och blad. Mina fingertoppar är alldeles skrumpna. Men det var det värt för nu har jag en rumtopf på lagring.

Och under rensningsprocessen har jag mest myst i soffan och glott på den urusla rysaren House of wax och skrämt upp mej själv samtidigt som jag sitter med fingarna i ”syltburken”.

Egentligen gjordes själva grovjobbet av mammie som plockat två gigantiska lådor vinbär åt oss. Jag gjorde bara glidarjobbet egentligen. Eller ja, Olle blir väl största glidaren som också kommer få äta utan att slita. Fast det är han värd.

Färska bär varvade med socker i en rejäl glasburk. Tätt packat. Fyll på med rom. Låt stå kallt och mörkt i minst fyra veckor, men helst inte längre än ett halvår. Sen är det bara att njuta.

Det bästa är egentligen, om man ska vara petnoga, när man fyller på med de färska bär och frukter man snubblar över då och då. Lager på lager av olika solmogna frukter. Men tålamod är inte min starka sida…

Det finns så många oskrivna regler och lagar när det gäller mat. Konservativa regler som bestämmer hur saker och ting SKA ätas. Jag har aldrig varit speciellt bra på att följa regler gällande svensk husmanskost, mest för att jag inte känt till dem och inte uppfostrats i traditionerna. Jag menar, första kräftskivan jag var på så hade jag med mej cajunkryddade kräftor – inte dillvarianten…

På ett julbord ser jag gärna tzatziki som matchar köttbullarna perfekt,  köttbullar blir för övrigt otroligt goda om man blandar digestivkex i köttsmeten iställer för ströbröd och fetaost i rödbetssalladen är en höjdare. På midsommar smiter jag gärna in lite hummus till grillat kött och när peston var som populärast var rödpestosill riktigt gott.

Kalla mej galen, men jag har svårt att förstå de konservativa traditioner som tar över varje högtid. Visst, ibland vill man att allt ska smaka som det alltid gjort.

Men oftast är det skojigare att se om det går att göra maten bättre med mer kryddor, mer sting, saftigare kött, syrligare fisk. Nån dag ska jag till och med våga mej på att pröva den bisarra skinkan Nigella tillagade genom att koka den i Coca Cola…

 ”Varför äter man sylt till köttbullar? Det sägs att man är vad man äter. Så vad är man när man äter kött, brunsås, potatis… och sylt? Det kan ingen riktigt förklara. Man bara gör det för att man alltid har gjort det. Man har lärt sig att det är gott. Det är kultur.”

Ur boken Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

Jag och Boel gick nyligen på en mysning, en form av förfest någon vecka innan två kompisar skulle gifta sig. Små presenter delades ut och någon hade kommit på det genialt romantiska draget att ge de små turturduvorna tusenåriga vaktelägg.

Som somliga kanske vet är de kinesiska ”tusenåriga” vakteläggen inte riktigt tusen år gamla, utan snarare sisådär ett halvår gamla, marmorerat grönsvarta och lite äckellyxiga i största allmänhet. Självklart blev äggen något som engelsmän skulle kalla ”conversation piece”, och somliga lite överförfriskade machofigurer skulle förstås visa sig på styva linan genom att ge sig på de där äggen. Jag var så klart en av dem.

Ägget låg skalat, svart och inbjudande framför oss. Inte olikt en kalamataoliv. Det kom mustiga svavliga dofter från det. Någon varningsklocka långt bak i huvudet klingade ljudligt: ”Ät det inte! Ät det inte! Ät det inte! Är du dum i huvudet? Det är ett halvår gammalt ägg och det har blivit grönsvart! Det här är självklart ingen smart idé.”  

Det var inte äckligt egentligen (även om konsistensen inte hamnar på min konsistens-tio-i-tipp-lista). Men reptilhjärnan hade förberett sig på att det skulle smaka så gräsligt att man skulle trilla av stolen. Vilket fick mig att tänka på hur ofta det i själva fallet är så att saker och ting som vi tror ska smaka förjävligt, avfärdar vi just också med att ”ja, det där smakade ju förjävligt”, fastän vi kanske inte skulle tyckt det om maten såg aptitlig och trevlig ut och inte kom från kulinariskt aparta vrår.

Man är så beredd på att det ska smaka äckligt att man tycker att det gör det, fastän man kanske egentligen inte stannar upp och funderar på hur det egentligen smakar. 

Till sist måste man ju ändå hålla med om den lilla skrivelsen på innehållsförteckningen: ”Förlora modet, bevarad äggen”. Visa ord från en innehållsförteckning översatt med eh… Babelfish, version 1995?  

Redan när jag var liten störde jag mej på påståendet ”Frukt är godis”. Nej, det är det inte. Frukt är frukt. Det är falsk marknadsföring riktad mot barn.

Att sätta tänderna i en mogen galiamelon, ett riktigt krispigt Fuji äpple eller en påse bigarråer gör mej fantastiskt glad. Men det är inte godis.

Lika falskt är det med äppelchips och bananchips. Vaddå chips? För det första är de söta och sen har de så kallade chipsen inte rätt konsistens för fem öre. Jag fnyste åt såna påfund.

Ända tills jag och Olle i en butik hittade det konstigaste – durian chips.

Durian är en sådan där helig graal för Olle, frukten han vill smaka bara för att han inte får. Fruktvärldens motsvarighet till matvärldens surströmming. Den stinkande frukten som beskrivits ”som att äta vaniljkräm i en kloak”. Och nu varden framför oss, i chipsform.

När vi kom hem öppnade vi påsen med samma försiktighet som om vi skulle desarmera en bomb. Tänk om de luktade. Men de gjorde de inte.

De små Durian chipsen var ljusa, helt rätt krispiga och spröda, rejält saltade och hade en smak som påminde starkt om len mandel. Vi kunde inte sluta äta dem. Så det är bara att bita ihop och erkänna: frukt är chips.

Matförpackningar har hamnat under lupp. Och jag kan inte rå för att känna att det måste ligga en massa humor bakom de bisarra påståendena som maten stolt skyltar med. I artikeln ”Tvivelaktiga livsmedel under lupp” tar SvD upp underbara exempel som att ett knäckebröd är märkt med ”utan tillsatser av fett eller socker”, trots att traditionells knäcke aldrig ínnehållit nån av ingredienserna…

Eller den snygga förpackningen som utlovar fiberberikad läsk för att den bubblande drycken innehöll nån E-tillsats som tillverkaren valt att kalla för kostfiber. Fiberrik läsk, vem vill ha det?

Men det verkar vara sjukt underhållande marknadsföring i andra länder också. Att det i Sverige snarare varit en kamp mot kolhydrater och meddelandet att fett är ok verkar inte ha nått ut överallt.

Hemma i skafferiet fnissar jag mest åt vår marschmallows-förpackning som helt sanningsenligt anger att dessa fluffiga sockerbitar är ”a fat free food”. Ja men då är det ju fritt fram att äta hur mycket man vill!

Åh, jag minns hur Linda Skugge skrev för en herrans massa år sen att viktväktarna sa att det var helt ok att äta en deciliter popcorn om dagen. Och hur hon konstaterade att: ”Jag brukar låtsas att det handlar om opoppade popcorn. Vet ni hur mycket popcorn det blir???”

Kom igen, vi vet för det mesta vad som går under kategorin nyttigt och onyttigt. Vi väljer bara att inte låtsas om det. Livet blir så mycket roligare då.

Mat är ett stort mysterium. Det är så många faktorer som spelar in. Råvaror, tillagning, sinnesstämning. Och mat går inte att härma, även om vi vägrar sluta försöka. Receptböcker antyder att du kommer att kunna återskapa andra människors matlagning. Egentligen är det lögn. Men du har inget facit i hand som säger om resultatet överhuvudtaget smakar som det var tänkt.

Min mamma lagar fantastisk mat. Robust och varmt mättande i en slags egentillverkad matvärld någonstans mellan hennes polsk/ungerska matkultur fast starkt influerade av hennes tidigare många år som vegetarian. Mustiga grytor och oljiga kycklingsoppor. Jag har sett henne laga den där underbara maten sedan jag var liten. Hon säger vad hon haft i, kan räkna upp det, skriva ner ett recept, säga varje krydda och ingrediens och ändå lyckas jag aldrig återskapa vad hon skapar.

Jag är grym på grytor. Jag kan vårda en köttgryta ömsint, smula ner torrt vitt bröd i den för att göra den mustigare, finhacka och vispa sönder små små potatisbitar för att göra den tjockare, fräsa lök och fläskbitar för att ge mer fylklighet åt den, dutta i lite syra som citron, vinäger eller rödvin, låta små kryddnejlikor eller kanelstänger ge en extra kryddig och oväntad dimension. Men det blir inte som mammas gryta. Inte ens i närheten.

Jag har snokat igenom hennes matverk, försökt lista ut om hon möjligen undanhåller mej nån hemlig ingrediens för att fortfarande behålla status som den oöverträffade grytmästarinnan. Men hon har lagt alla korten på bordet.

Matlagning handlar alldeles för mycket om kockens fingertoppskänsla. Det är en talang, precis som att kunna spela instrument på gehör eller ha gröna fingrar. Att försiktigt kunna provsmaka och direkt identifiera vad som saknas, vilken dutt som ska till av vilken krydda. Allt det där som innefattas i vissa recepts lilla kommentar om att ”Smaka av” eller ”Krydda efter egen smak”. Recept är egentligen bara ett skal. Mat är en del av ens personlighet. Så att min mat inte blir som mammas tyder på att vi är två helt olika personer. Och det är väl tur det.

Igår kväll vad det fest. Och jag, Olle och en kockvän kunde inte sluta om mat som är stört omöjlig att få fatt på färdiggjort och serverat i Stockholms innerstad. Nej, det handlade inte om exklusiva råvaror, illaluktande durian-frukter eller nåt annat lyxigt. Utan om mat som bara hittas på musikfestivaler, djurparker, tivolin & nöjesfält. Som langos, churros, sockervadd, kanderade popcorn, nyfriterade munkar och våfflor med sylt och grädde.

Men den stora frågan var också om om dessa saker verkligen är så goda som vi minns dem? Eller om det är så att smakupplevelsen förstärks av hela atmosfären, väcker barndomsminnen, nostalgi och oftast äts när man håller på att dö av hunger och precis haft en adrenalinkick av en berg- & dalbana eller en helt fantastisk musikkonsert.

Jag är född på våffeldagen och det var den ultimata lyckan som liten att få äta en våffla med hallonsylt. För det var bara på min födelsedag som jag åt våfflor. Vi hade nämligen inget våffeljärn hemma.

Sen, när jag fyllde nio år, fick jag ett våffeljärn i present. Våfflor kunde skapas när som helst och var som helst. Det borde ha varit himmelriket.

Men plötsligt var magin helt död.

Och nån annan oåtkomlig rätt fick inta tronen  som det godaste jag visste. Ostfondue och ugnade kastanjer halkade upp ett snäpp på listan. Det ska ju inte gå för lätt. Lättillgänglig mat är lite slampig, även om det kan vara hemskt mysigt att mumsa på den. De riktiga trånobjekten i matvärlden är de som man sätter på piedestal och nästan aldrig får äta.

Jag och Boel har gjort ett av årets obligatoriska Skansenbesök. Jag får alltid en lite tudelad känsla när jag går till Skansen. jag är barnsligt förtjust i djur och blir så där helt till mig av att få se en säl på ett sätt som inte riktigt anstår en vuxen man. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vid varje djur vi ser: undrar hur de smakar. Typ: ”Å, titta vilka härliga lemurer. Titta på den där söta ungen som klättrar där. Vad fina de är… Undra hur de smakar?”  

Så där håller tankarna på vid ungefär varje djur om det så må vara knubbsäl eller gilamonster… Undra hur de smakar… 

Ja, tills man kommer fram till krokodilen då, som med sina krokodilögon säger en enda sak: jag vet hur du smakar.  

Sedan var vi alldeles mätta på djur och satte i oss varsin våffla med sylt och grädde i stället. Varför finns förresten bara våfflor på konstiga marknader, tivolin och djurparker? Det är ju pinsamt gott.

Vad är definitionen på matporr? Min definition börjar luta åt när jag och Olle äter en avancerad finmiddag som vi lagt själ och tanke i, fast vi äter den framför tv:n för att titta på ett matlagningsprogram…

Kanske är det helt enkelt alla situationer som innefattar ätande med mat i annan form. Som att äta frukost läsandes recept i dagstidningarnas bilagor eller i Gourmet eller diskutera mat med en tugga i munnen är nog också aningen matporrigt.

Efter en resa, om den så bara må handla om en dryg vecka, får man en så där småpompös inställning till platsens mat. Man tycker sig veta helt ofantligt mycket om matkulturen i landet, även fast man bara klämt i sig några standardprylar på rätt turistiga ställen.

Jag och Boel har kommit hem från nordfranska kuster fyllda av korsvirkeshus i mjuka färger som lutar och har sig samt vidunderliga katedraler, och har precis den inställningen. Nu har vi nämligen gått igenom hela repertoaren av ostron, crème brulé, grodlår, sniglar, crèpes, musslor, små underliga snäckor och cider, cider, cider och ännu mer cider. Så kalla oss självgoda men here we go:

Den kanske största besvikelsen var grodlåren. Små cocktailpinnar till grodlårsben med en minimal liten bit grodkött på som smakar… ja, visst smakar det som kyckling! Boring down to the bone. Lyckligtvis hade de smällt på med en bra salsa späckad med koriander, mango, och små kusligt röda tomattärningar som smakade som en hel tomatbuske. Ett flertal restauranger serverade förresten gåslever-crème brulé, en rätt som jag någonstans intalat mig att Mathias Dahlgren är upphovsman till.

Jag frångick den princip som mamma lärt mig när jag var litet Östermalmsbarn, att man bara ska äta ostron i månader som innehåller bokstaven r. De var vidunderliga. Självklart gjorde den lilla hamnbyn Etretat, med bildsköna klippor sitt till för upplevelsen. De små snigliga snäckorna i två storlekar som låg bredvid var däremot ingen hit. Som att tugga på en liten bit båtfender av gummi. 

I Sverige har somliga kanske hört om paltkoma, det stadie som inträffar när man satt i sig för mycket palt och inte kan säga ett vettigt ord på några timmar. En annan variant är efterrätten ”Baba au rhum” Baba med rom. En däst, pösig, smällfet och dryg kluns som de dränker i vipgrädde och rom. Lite som tyskarnas germknödel. En packe fet deg helt enkelt och efterrätternas motsats till en frisk sorbet. Men också överdådigt god om man kommer över en bra baba.

Det som alltid slår en när man är på semester är att matupplevelserna för det mesta är lönlösa att försöka återskapa hemma. Miljön och platsen är så pass stor del av upplevelsen att det ofta slutar i besvikelse att försöka göra ”den där fantastiska rätten i den fantastiska byn vid havet i solnedgången”. Ofta visar det sig i hemmets vardaglihet att rätten i sig kanske egentligen inte var så rackarns het. Men en rätt som jag definitvt tänker skrida till verket med att göra är ciderkokta musslor. Deras snustorra krispiga cider fullproppade med mineralstinna äppetoner är klockren till musslornas haviga mustighet.