Frukt är chips
Redan när jag var liten störde jag mej på påståendet ”Frukt är godis”. Nej, det är det inte. Frukt är frukt. Det är falsk marknadsföring riktad mot barn.
Att sätta tänderna i en mogen galiamelon, ett riktigt krispigt Fuji äpple eller en påse bigarråer gör mej fantastiskt glad. Men det är inte godis.
Lika falskt är det med äppelchips och bananchips. Vaddå chips? För det första är de söta och sen har de så kallade chipsen inte rätt konsistens för fem öre. Jag fnyste åt såna påfund.
Ända tills jag och Olle i en butik hittade det konstigaste – durian chips.
Durian är en sådan där helig graal för Olle, frukten han vill smaka bara för att han inte får. Fruktvärldens motsvarighet till matvärldens surströmming. Den stinkande frukten som beskrivits ”som att äta vaniljkräm i en kloak”. Och nu varden framför oss, i chipsform.
När vi kom hem öppnade vi påsen med samma försiktighet som om vi skulle desarmera en bomb. Tänk om de luktade. Men de gjorde de inte.
De små Durian chipsen var ljusa, helt rätt krispiga och spröda, rejält saltade och hade en smak som påminde starkt om len mandel. Vi kunde inte sluta äta dem. Så det är bara att bita ihop och erkänna: frukt är chips.
RSS 2.0
Extremt lockande för en durianoskuld som jag! Ska finkamma Hung Fat Trading redan idag.
Förövrigt tycker jag nog att man kan kalla det mesta tunna och krispiga för chips, problemet är väl att till exempel bananchips (förutom att vara fruktansvärt fruktansvärt äckliga) är lika tunna som brunnslock och snarare där-rök-en-plomb-hårda än once-you-pop-yopu-can’t-stop-krispiga. De äppelchips jag testat var som sötsyrliga små delights inlindade i brun tandtråd som försökte slinka ner i halsen innan jag hunnit tugga ihjäl den. Så nu hoppas jag durian.
Tack för tipset och tack för en fin blogg!
Och med ”Så nu hoppas jag durian” menar jag ”Så nu hoppas jag på durian” och med det menar jag ”Så nu hoppas jag på durianchips”.
Oh, ni måste testa durianglassen på China/asian Market på olof palmes gata!
Jag ignorerar medvetet spåret mot durian, för att inflika dadelns undersköna sötma.
Den färska dadeln äger en fullkomliga sötma, i ett frasigt skal, med en saftig köttslighet och total narsissism.
Jag njuter denna gudagåva dagligen, syndfullt låter jag dess kropp fylla min själ med glädje.
Vem behöver godis?
Fram till ett år sen eller två hade jag hållit med dig. Frukt är inte godis!
Men sen jag började äta kolhydratsnålt har jag sakta börjat vackla. Frukt är ju rysligt sött när smaklökarna vant sig av med kolhydraterna. Sötman får mig mer och mer att tänka ”godis” när jag råkar äta frukt. Kanske frukt trots allt är godis? 0_o
Jag vet att det här är ett jättegammalt inlägg och att det är fånigt att kommentera nu… men det stör mig ändå, so here goes!
Bara för att vi är vana vid att chips och godis innebär just salta potatischips eller kemiskt framställda godisbitar så kan man inte begränsa ordet till den innebörden. Chips betyder ungefär ”liten platt bit av något”. Inte blir du väl sur för att chips som löds fast vid moderkort inte är särledes salta?
(med det sagt, testa rotsakschips – krispigt, salt och underbart)
Din rant hade varit liiite mer berättigad i england, där chips heter crisps (och pommes, chips) – då kunde man klaga om det inte var krispigt i alla fall! Men alla små skivor kan vara chips. Åtminstone i så stor utsträckning att man nog får lov att acceptera om de är krispiga ändå
Och vi är vana att godis alltid är de där kemiska, färgexplosionerna… Men vad betyder godis annat än att det är något vi enbart äter för det godas skull (etymologisk hänvisning: godsaker), utan en tanke på nyttan för näring eller för att motverka hunger? (Och nog har jag gått och knaprat på äppelklyftor bara för att jag varit så sugen!)