Förklädd mat är bland det roligaste som finns. Mat som låtsas vara nåt annat än vad det är. För i tiden var det säkerligen enklare att få fatt på en gigantisk inbakad fisk som visade sig vara fågel på nåt överdådigt bankettbord.

Nu för tiden är det mest de riktiga gourmetrestaurangerna som vågar leka med det förväntade. Det finns lite för många där ute som gillar konceptet ”what you see is what you get”. Men inte jag.  

Det är nog därför som jag är så kär i en mycket underlig rätt jag hittade på veganrestaurangen Lao Wai.

Simmandes i en röd mustig och ettrigt kryddstark sås med starka lakristendenser kom de in. Det såg ut som scampi. Det smakade som scampi. Det hade konsistens som scampi. Nästan.

Men samtligt var det något med rätten som var så lustigt annorlunda. De små rundade scampisarna var för lena och glatta mot tänderna, tuggkänslan var lite för mjuk, porös och undanglidande.

Det var nämligen sojascampi.

Att äta vegetarisk mat som härmar kött kan för inbitna köttätare vara en besvikelse. Om det ser ut som en rätt man känner till vill många att den ska smaka precis likadant.

Men det är fel! Hellre nya smaksensationer än att det en tam efterapning.

Därför äter jag till exempel helt klart hellre en saftig portabello burgare än en sojaburgare.

Den förstnämnda låtsas vara en hamburgare men är en saftig naturlig gudagåva.Det sistnämnda är en liten förskrämd skiva som säger: ”Bry dej inte om mej, jag är nästan en liten köttbit om du bara har på lite mer ketchup”. 

Lura mej gärna vid middagsbordet.

Jag vill inte att det jag ser ska vara det jag får. Jag vill ha mer än så.

Jag har tillbringat några dagar i Leipzig. Och en hel del restaurangbesök ingick i vistelsen. Själv hade jag ett oförblommerat sug efter lamm och svamp och mustig mat.

Döm då min förvåning när jag första middagen serveras nåt helt annat än det jag beställt. Men jag var uthungrad, maten hade tagit en halv evighet och personalen försvann snabbt ur sikte. Så jag åt något moloket upp den rejäla men något stabbiga köttbiten med tillhörande sås.

Nästa kväll – återigen ett gott öga till en oemotståndlig lammrätt. Återigen får jag något helt annat, någon form av kokt kött. Den här gången var jag inte den enda som fick fel rätt på tallriken. Men jag var precis lika hungrig och utan ork att ränna till köket och gnöla. Den här gången var ju faktiskt maten ruskigt god, så jag hade överseende.

Sista kvällen serverades jag faktiskt rätt mat på tallriken. Fast då bytte jag och en kompis mat med varandra eftersom vi båda uppskattade den andres tallriksinnehåll mer.

Efter det konstaterade mina arbetskamrater att jag har förverkat rätten att gnälla. Jag kan inte välja mat själv. Jag är inte kapabel att bestämma vad jag egentligen vill ha. De hävdar bestämt att det är därför som restaurangerna bestämmer åt mej vad jag bör äta. För att restaurangerna vet bättre.

Återvände till Stockholm på lördagen utmattad efter hektiskt jobb. Så jag latade mej och beställde thaimats take away. Väl hemma insåg jag att paketet innehöll en helt annan rätt än den jag beställt. Trots att jag frågade två gånger innan jag grabbade påsen. Men maten var onekligen god. Och vid det laget hade jag fullständigt gett upp. Matgudarna är emot mej och ha fråntagit mej den fria viljan. Jag hoppas bara att det snart går över…  

Nyligen var jag och Boel, som riktiga storstadsvilsna personer som aldrig sett en skog, och plockade svamp i Stockholm. Någon korg hade vi inte, nej. För i stället hade vi en papperspåse från Urban outfitters. Det var knappt ens att vi hade stövlar på oss, fastän det regnade. Men vi ville verkligen plocka svamp, så vi puttrade iväg med vespan till närmaste område som var ens i närheten av en skog – Hagaparken.

Efter att ha traskat omkring en stund, hittat en tom bag-in-box, en sko, några gamla badbyxor och ett par små kantareller och karljohan så stod den plötsligt där. Mina drömmars svamp. Okej, det där kanske lät väl sjukt – men lite så var det faktiskt. När jag var liten var jag helt såld på att grotta ner mig i svampböcker. Jag hatade att äta svamp, men älskade att plocka. Och på en av sidorna fanns den – stor, krusig som en blekgul korall, den makalöst coola fingersvampssläktingen blomkålssvamp. Och som det stod i boken ”utsökt god svamp”. Som liten tänkte jag: ”okej jag gillar visserligen inte svamp. Men den här kommer jag att gilla”.

Jag har aldrig i mitt liv hittat en blomkålssvamp förrän den här svampturen. Eftersom förväntningarna på smaken laddats upp under typ 30 år kunde jag egentligen inte bli annat än besviken. Men det var verkligen helt galet gott. Framför allt konsistensen är helt unik i svampväg. Den har ingenting av geggig ”svampighet” som vissa svampar lätt får, utan har en nästan knaprig fasthet i sina tunna fibrer. Smaken är ren och skogig samtidigt. Sjukt gott. Vi stekte den i smör, men jag kan tänka mig att den även skulle bli magisk friterad på tempuravis.

Blomkålssvampen blir stor, så när man väl hittar den är lyckan gjord. Men som sagt – den är inte vanlig. Nu ska jag bara hitta den där ljusskygga tryffeln också.

Mmm… mackor. Kan rädda en hel dag om man intar sina mackor i lugn och ro tidigt på morgonen.

Här är min fem i topp lista över smörgåsar som är tar 3 sekunder att göra:

1. Syrligt skivat äpple & rökt kalkon med en dutt dijonsenap (Herreduminskapare vad gott)

2. Vällagrad småbitsk ost & len honung (passar alldeles eminent ihop)

3. Äpple, kanel & lönnsirap på ljust rostat bröd (som en förfalskad fattig riddare)

4. En liten ”minisallad” med sallad, avokado, rödlök, tomat och fetaost marinerad i balsamvinäger som man slänger på en helt vanlig vit rostad brödskiva. (nej, marinera den inte PÅ mackan)

5. Den gamla klassikern tahini och dadelsirap (en lyxigare variant av jordnötssmör och sylt, samma klet i gommen)

Ibland krävs det inte mycket mer än så för att göra mej lycklig.

Jag vet inte riktigt varför jag blir så glad av schyst bistrokäk, men av någon anledning är det blandningen av comfort food-tänkande och frankofil stämning som gör det. Och inte minst är det småborgerligt ritualartat på ett sätt som skulle få Gil (Grisen) Grissom i CSI Las Vegas att dregla frejdigt. För inga har satt ribban för småborgerlig mysighet som fransmännen.

I helgen var vi på Bergamott på Kungsholmen i Stockholm. Där har man fattat precis vad det handlar om.

Lokalen är hemvävd och luftig samtidigt. Servitören slänger in ett och annat franskt ord. Man märker att han pratar helt perfekt svenska, men han kan liksom inte riktigt låta bli. Menyn är klottrad på en svart tavla som de ställer vid bordet. Och när man säger vilken rätt man vill ha händer det ofta att den är slut. ”Oh, pardon, den ärrr tyvärrr slyt.” 

Man trivs finfint helt enkelt. Men kanske mest trivs man för att maten faktiskt är bra på riktigt. Krabbtartar till förrätt hade mjuk, sval och ren krabbsmak med skön korianderfläkt. Tartaren på rumpstek hade väl spetsig senapssting men var annars klart addictive. Torsksyskonet lubb kom med ett snötäcke av pepparrot, rejält med smält smör, färskpotatis och grymma färska rödbetor som nästan smälte i munnen. (Jag brukar gny om att rödbetor till fisk är vederstyggligt men det fick jag äta upp.) En biff smakade bistrolyxigt på ett sätt som man av någon anledning nästan aldrig får till hemma (rödvin och schalottenlök som har smält i smör på jättesvag temperatur i typ tolv timmar som stekgrund är den enda gissning jag kan komma på).

Minus till stället för tidvis långa väntetider och lite glest utbud av billiga vinalternativ. Inte många viner under 400 att välja mellan. En bra bistro ska så klart hålla sig med relativt billigt husets vin, hur mycket ”husets” ett vin nu kan bli i Sverige.

Gissa vilken efterrätt som består av sesampasta, socker och glukos och kan smaksättas med vanilj, pistagenötter och kakao?

Trots att det egentligen är så sött att det ilar i tänderna så älskar jag efterrätten halva. . För någonstans lyckas halva gömma det faktumet för smaklökarna genom att ha den där nötiga och lätt bitiga eftersmaken.

Om man dessutom äter halva med pistagenötter är det ännu mer avdramatiserad sötsmak.

Men det här har vi haft våra duster om hemma. Olle kan inte för sitt liv förstå varför jag uppskattar halva. Sist kallade han det nåt i stil med murbruk förklätt till efterrätt med en smak av ökendamm.

Saken är den att jag aldrig har fått ändan ur vagnen och gjort min egen halva. Men nu har jag precis fått höra att halva är en ypperlig efterrätt att smaksätta precis som man vill. Det är helt logiskt egentligen eftersom den är så pass neutral i ursprungsform. Kardemumma, kanel, rosenvatten, nejlika – jag kan se hur vi skulle hålla på och leka i köket.

Och i mina forskningar hittade jag ett recept på halva-glass! Receptet kommer härifrån och är skapat av Kate Heyhoe

Pröva på egen risk, jag har inte hunnit göra det än:

Halva Ice Cream

This recipe, uses the marbled halva to give it a hint of chocolate, but the other halva varieties taste wonderful too.

Ingredients

8 ounces marbled halva, divided

1/2 cup whole milk

1/2 cup sugar

2 cups heavy cream

Make the halva chunks:

Cut one bar of halva in half, so you end up with 1/2 stick (2 ounces). Set aside the remaining halva. Carefully cut the 1/2 stick of halva into chunks: slice lengthwise down the center, then slice these pieces lengthwise again, and cut each strip into 1/2-inch pieces. Freeze the chunks until the ice cream is mixed.

Prepare the ice cream mixture:

Crumble the remaining 1-1/2 sticks (6 ounces) halva into the work bowl of a food processor. Process the mixture briefly, breaking up the halva. Add the milk and the sugar.

Process until the mixture is smooth and the sugar dissolved. Pour in the cream and pulse until just mixed. Do not over process: you want to avoid mixing in air.

Chill the mixture until cold. Just when the ice cream reaches the proper consistency in the ice cream maker, swirl in the frozen halva chunks.

Freeze the mixture in a freezer until set. Serve plain, or dust with a sprinkling of cinnamon or cocoa powder.

I min bekantskapskrets är bakisfika ett etablerat begrepp. En gång varje helg försöker vi få till det. En bakisfika enligt modell 1A kräver inte att du känner dej särdeles bakfull eller ens har druckit kvällen innan – nykterister, småbarnsföräldrar och gravida är precis lika välkomna.Som traditionen föreskriver ska bakisfikan helst intagas samma plats, samma tid och med ungefär samma konstellation människor på samma orubbliga kafé eller restaurang.

Olles sida av bekantskapskretsen gick alltid till WC för brunchar förr.

Min sida av vänskapskretsen gick till kafé Vurma.

Parallellt och fullständigt omedvetna av varandra fikade de i var sin ände av stan innan jag och olle gick och blev kära. Nu för tiden bakisfikar allesammans ofta tillsammans.

Det är där vi gemensamt sätter tänderna i någon form av oemotståndlig mat som magsäcken skriker efter, analyserar gårdagsnattens äventyr, drar alla intriger, snackar ihop oss om livet, universum och allting och bara slappnar av. Nya personer gästspelar då och då i vår lilla klunga. Uppsnappade ragg från gårdagskvällen kan omedvetet dras in i bakisfika-sekten när de vacklar in och tyngs ner av alla nyfikna blickar.

Hela vitsen med bakisfika är att inta någon form av brunch i gråzonen mellan breakfast, lunch och ibland till och med middag. En bruch-meny inkluderar allt ifrån den klassiska bacon och äggröra, prinskorvar, fettindränkta grillade mackor, vanliga hederliga rostade mackor, club sandwich, hamburgertallrik, korvar, skinka, stekt potatis eller pommes frites, grillade kycklingklubbor eller revbensspjäll, stekta tomater och omeletter.

Fast själv är jag outsägligt förutsägbar. Avokado, fetaost eller bacon brukar vara ingredienskrav på min bakisfika. Min nuvarande favorit är mackan Raring – grillad macka med avokado, fetaoströra och bacon. Eller mackan Kung med vitlöksstekta bröd, bacon, hp-sås, majonnäs, sallad, tomat och rödlök.

Allt det goa ackompanjeras av kaffe, apelsinjuice eller iskall läsk. Sedan kan det följa dekadenta kanel- och smörstekta fattiga riddare, smoothies, blåbärsmuffins, scones med sylt, pannkakor eller våfflor med vispgrädde och hallonsylt eller amerikanska pannkakor helt dränkta i lönnsirap, någon enstaka chokladboll eller kanske kladdkaka.

För fett ska det vara. Ingen bantning i sikte eller GI-hysteri. Och salt eller sött. I all trötthet och förvirring går man igång på socker och koffein, på tomma kolhydrater och lent smör.

Och det ska du lära dej – att en bra bakisfika kan hålla på hela dagen. Utan problem. Som det ska vara.

”Hurling Frootmig, berättas det, grundade Guiden, fastslog att dess principer var hederlighet och idealism och gick i konkurs. Därefter följde många år av armod och självrannsakan.

Han samtalade med sina närmsta vänner, satt i mörklagda rum i illegala sinnestillstånd, hivade skrot och så, efter att ha råkat möta det Heliga Lunchsällskapet i Voondoon (som ansåg att på samma sätt som lunchen var det timliga livets mittpunkt och det timliga livet kunde ses som en analogi för det andliga livet så borde också Lunchen:

a) ses som en mittpunkt i människans andliga liv

b) hållas i trevliga restauranger”

ur Livet, universum och allting av Douglas Adams

Eventcentrum. Det är en märklig känsla att hamna på Heron city i kungens kurva utanför Stockholm, vad man än är där för att göra. Jag och Boel skulle i alla fall köpa lite minneskort och skit på den monstruösa teknikbutiken. Men det är ju som sagt ofta på otippade platser man ramlar på det kulinariskt apparta.

Jag och några kompisar har haft ett stående skämt om att man skulle bli stromrik på affärsidén ”potatis på en pinne”. Den mest basala av snabbföda för en stressad storstadsbo med smala pengamarginaler. En glasspinne. En stor kokt kall potatis. Lite grillkrydda. Billigt, snabbt, enkelt, relativt mättande, och outsägligt torftigt.

Idén snurrade upp i mitt minne när vi ramlade på ett stånd på Heron city som sålde… ta da: majs i mugg. Jag och Boel kunde inte hejda oss. Vi var tvungna att ha detta gyllengula hopkok som kändes som en av de bistraste affärsidéer man kan ramla på: En pappmugg, majs. lite fett, grillkrydda.

Det som slog mig när jag åt det var förvåning: varför har ingen sålt detta innan? Det var något med den extrema avskalade enkelheten i grejen som var så skön. hur opretto kan mat bli? Så här opretto.

Tänk helt vanlig burkmajs, typ mikrouppvärmd, lite smör och så den där lite texmexinspirerade grillkryddan.  Sött, salt, fett. Besöken på Frantzén Lindeberg, Fredsgatan 12, Lux och andra toppställen till trots, jag var såld. Jag skippade mitt planerade besök till hötorgshallen för att köpa svärdfisk och kaffirlimeblad för att i stället gå till Ica och köpa några burkar majs. Jag tror att det här är mitt fall ner i matvärldens avgrunder.