Samtal mellan mig och jobbkompis över indiskt käk:

Han: – Ska vi köra middag hos mig på fredag då? Men du har ju matblogg och allt, så nu känner man sig rätt pressad.

Jag: – Nä vafan, det ska du absolut inte göra. många tror att man är überkräsen bara för att man är väldigt matintresserad, men jag gillar faktiskt nästan allt.

Han: – Sjyst. Men du tycker säkert att jag är en riktig matbarbar. Kolla här bara, jag äter ju det starkaste de har. Det blir liksom inga smaker kvar. Matbarbar, tänker du nog.

Jag: – Nej, skärp dig. Det är väl inget matbarbariskt att välja starka rätter. De kan ju ha tydliga sköna smaker fast de är starka.   

Han: – Okej. Då kör vi middag. Jag hittar på nåt att laga. Jag brukar mest äta typ blodpudding.

Jag: –Inget fel på blodpudding. Det har Mathias Dahlgren på Matbaren också.

Han: – Jag brukar ha ketchup till.

Jag: – Ska vi säga att jag köper med mig nåt kanske?

Mina vänner kallade mej popcorndrottningen när jag var yngre. Baserat på min förmåga att poppa lätta och fluffiga popcorn i kastrull som kunde tävla med vilka micropopcorn som helst.

Jag utforskade popcorntekniker med alla medel till lags och nio år gammal hade jag och min bästa kompis upptäckt att det gick att poppa popcorn helt utan fett.
Att vi upptäckte det berodde på nödtvång på landet när vi var vansinnigt snackssugna och inte hade nåt matlagningsfett.
Kruxet var att popcorn som poppats utan fett är helt knastertorra. Och därför ville saltet inte fästa. Så vi satt med en stor skål popcorn och varsitt snapsglas fyllt med salt och doppade varenda popcorn i våra små glas innan de inmundigades.

Nåt år senare gjorde jag kolapopcorn för första gången. Den klibbigt småsega kristalliserade söta ytan som omringade salta popcorn var för ett litet glin som mej himmelriket. Då kanske jag inte kunde ordet smaksensation, men det var det. Salt, sött, krispigt och segt. Men när mina kolapopcorn ett år blev lite väl hårda/sega och lyckades dra ut en plomb på en vän till familjen på självaste julafton och de tillbringade kvällen på tandakuten övergav jag kolapopcornen…

Nu för tiden äter jag sällan popcorn. Men igår tvingades jag fundera över dem när jag såg den mästerliga rysaren Barnhemmet på bio. Det är en tyst, diskret rysare med subtila små knirkanden, dörrar som slår igen och obehagliga dunkar i väggarna.
Som förstördes av våra popcorn-smaskande grannar som helt klart hade utrustat sig med den största popcorn förpackning de kunde hitta. Vem kom egentligen på idén att popcorn är ett bra biosnack? Var ljudet på bio mycket högre förr?

Det finns en ny espressomaskin i mitt och olles hem. Den består av skinande metall och ser ut att höra hemma i professor Balthazars laboratorie. I vanliga fall kastar jag mig över nya tekniska leksaker, utforskar och pillar. Men det är något med espressomaskinen som skrämmer mej.

En maskin som låter något fruktansvärt, pyser ut ånga och verkar som att den i vilken sekund som helst ska explodera. Och jag har ändå gjort ett ansenligt antal espresso i mitt liv eftersom jag extraknäckte på kafé en gång i tiden…

Med hjälp av en vän lyckades jag och olle fatta hur den funkade. Espresson är fantastiskt god. Men fortfarande på morgonen så gör jag sunkkaffe istället. Jag går liksom i trevande cirklar runt espressomaskinen och når sen slutsatsen att den är livsfarlig för en morgontrött och okoordinerad boel. Brännheta maskiner som sprutar varm ånga är liksom inte det jag är beredd att hantera på morgonkvisten.

Jag ska använda den. Jag måste bara ta mej över en mental tröskel först. Och den tröskeln kan jag inte ta mej över innan jag fått dagens kaffe. Som då av naturliga skäl blir sunkkaffe med bitter bismak…

Vi hade frityrorgie i helgen hos några kompisar. Budet var: ta med allt som går att lägga i kokande olja och kom. Vi gick loss på några krispiga gyozas (eller ja, de var ju inte krispiga när vi köpte dem, snarare bleka och frysta) samt några thailändska fiskkakor. Och så lite fast tofu. Vi kunde inte heller hålla vantarna borta från några superkitschiga minipack jello med yoghurtpärlor i, även om de inte var lämpliga att fritera.

Gyozasarna var fina och hade bra toner av lotusrot, ingefära, vårlök och annat gott. Som så många sådana här prylar var de också matade med msg för den där extra asienboosten. Bäst var ändå fiskkakorna, som smakade mycket av koriander och kaffirlimeblad.

 Men efter att ha ätit de små runda fiskkakorna fick jag något av värden med precis samma runda form. Jag doppade i soya- och citrussåsen, tog ett bett av den platta cylindern och stannade upp. Jag försökte fundera på vad i hela friden det var jag åt, försökte fånga smaken. Smaken var något metallisk och knepig, lite sötsliskig, jolmig och skum i största allmänhet. Efter nästa tugga insåg jag vad jag åt – skivad falukorv doppad i frityrsmet. Kompisen som hade gett mig den stod där med ett illivilligt leende.   

Det är konstigt med något så allmängiltigt som falukorv. Eftersom det är så galet välbekant tänker man inte ens längre på hur det egentligen smakar. Det är ju liksom falukorv. Här var jag tvungen att känna efter exakt vilka smaker som spelade på tungan. Och när jag tänkte på det spelade de ganska illa.

Jag vet att falukorv är lite helig ko med sitt gamla hederliga kulturarv och bla bla bla. Men nej, jag tror inte att jag kommer att äta falukorv med samma vardagliga glädje nästa gång jag får det. Det är en loj, gummimjuk grårosa korv utan struktur och med en konstig fadd metallisk smak. 

För övrigt passar den inte alls till citrussoya.   

Sublima smaker i all ära. Nyligen ville jag verkligen örtbomba en rätt så att det gröna slog igenom hårt som en trädgårdshammare. (Vet inte om det finns något som heter trädgårdshammare men som stadsbo kan man ju anta att det gör det.)

Tidsbrist har gjort att det blivit pinsamt få besök på familjelantstället den här sommaren. Men jag och Boel passade på att göra en hit and run i växtriket i samband med en kräftskiva nyligen. Jag gick bärsärkagång i landet och roffade åt mig färsk sallad, mangold, persilja, salvia och rosmarin innan hösten bestämt sig för att ta kål på rubbet. Det blev lysande stoff till lammfärsbiffar som nästan var mer gröna än lammfärgade. En skämmigt smal skörd av karljohan och taggsvamp blev snart god vän med örtbiffarna. Inget fasligt nyskapande, men sövande gott i all sin naturtrogenhet.

Örtbombade lammfärsbiffar med mangold

(Skön tidig höstmiddag för två)

• 300 g lammfärs
• 1 1/2 dl hackad persilja
• 1/2 dl hackad färsk salvia
• 2 msk finhackad färsk rosmarin
• 1 stor vitlöksklyfta
• 1/2 liten finhackad gul lök
• 1 msk olivolja
• 100 g färskost av får eller get
• 6-8 stjälkar mangold
• Färsk potatis
• Blandsvamp från skogen eller köpta kantareller

1. Blanda lammfärsen med hackad lök, pressad vitlök och olivolja. Vänd i persilja, salvia och rosmarin. Dela upp och forma till fyra små lammbiffar. Salta och peppra.
2. Ångkoka mangolden omkring 15 minuter. Slå på lite smör precis när det är klart.
3. Stek lammbiffarna på medelvärme i olivolja och smör omkring åtta minuter. Vänd efter halva tiden.
4. Servera med kokt färskpotatis, smörstekt svamp och lite len färsk får- eller getost.