Nu har det gått en hel vecka sedan Chokladfestivalen, men vi har legat i dvala efter all choklad vi stoppat i oss, så här kommer en sen rapport. 

Anyhowever… där var vi i alla fall. Vilse i ett hav av praliner, statyer, criollo- och forasterobönor och allt vad de heter. Och ungefär varannan man mötte var Årets konditor, eller hade i alla fall varit det någon gång. ”Jaha, känner du inte igen mig… jag var årets konditor 1923. Å vilken choklad vi gjorde då…” 

En av dem var i alla fall Emanuel Andrén, årets konditor 2005. Jag brukar ta fram kniven när begrepp som designergodis eller designermat kommer på tal, och det är onekligen lite grand vad Emanuel Andréns praliner handlar om.

Kalejdoskopliknande lyxpraliner i färgstarka varianter. Vad fan, sedan filmen Chocolat kom är den där kopplingen mellan het passion och choklad i klyschigaste laget, men de här pralinerna var faktiskt rätt sexiga – med smaker som basilkikatryffel, rosmarin och tobak, eller banan och rom.

När vi gått loss på ett gäng andra praliner Earl grey-tryffel, rosépepparchoklad, fleur de sel-pyntad chokladkola (ja, visst är det den kryddade chokladens år i år) kände vi oss rätt vågade och coola av oss. Typ, kolla vilket coolt par vi är, vi går   här och är jävligt snygga och har en laddning Earl grey-praliner i en liten snygg papperspåse.

Sedan mötte vi upp vårt kompispar som också var där på festivalen och frågade, ”så vad har ni köpt då?”
- Ja, vi har köpt sådan här chokladkräm som man brer på varandra.

Ja, då kände vi oss tämligen tama igen.

Man kan tro att det är en ren njutning att sjunka ner i sin egen säng. Men för Olle är det mest en plåga. Och det är mitt fel.

För när Olle blir så där skönt sömning och kryper ner under varma täcken varar den loja sömndvalan väldigt kort.

Han vaknar till, spänner blicken i mej och säger med låtsasbarsk röst:

”Boel, har du ätit i sängen igen?”

”Nejdå.” piper jag oskyldigt.

”Boel…” säger han uppmanande.

”Ja, men bara litegrann. Pyttelite.”

”Lite chips kanske?” säger han och börjar borsta bort smulorna.

”Jaaa…. Kanske det. Men bara väldigt lite” säger jag till mitt försvar.

Jag har nämligen en helt fruktansvärd ovana. Jag fullkomligt älskar att äta mat i sängen. Ja, du läste rätt. I sängen. Allt som går att äta sittandes i sängen äts också i sängen. När jag är ensam. För jag och Olle är ju sambosärbos och ses mest på helgerna. Och när man är ensam kan man äta lite vad som helst och lite hur som helst tycker jag, näsvis som jag är.

Problemet är ju egentligen inte själva sängätandet. Olle är knappast den som bangar våfflor med grädde och dadelsirap bara för att det äts i sängen.

Problemet är om sanningen ska fram att jag är hämningslös och urskiljningslös. Möjligen även dumdristig. ALLT går att äta i sängen enligt mej. Även saker som smular bara man tittar på dem. Riskakor, knäckemackor, chips, halva, crostini, nachos och salsa…

Jag vet att jag borde hålla mej till saker som inte smular. Men njutningen i att sätta tänderna i en kanelknäckemacka med lagrad ost när man ligger där och läser i sängen under varma täcken är otroligt skön.

Olle må kalla det smulor i sängen.

Jag kontrar och kallar det matpeeling. Det är säkert bra för huden på nåt vis.