Det finns få saker som är så roliga och så smärtsamma att vara som en förvirrad matturist på en ny plats. Ofta är jag på jakt efter husmanskost på semestern. Jag blir nyfiken på vilka mattraditioner som finns på den nya platsen. Tanken i bakhuvudet och i teorin är så enkelt att mattraditioner ofta bygger på de råvaror som landet hanterar bäst och har mest av.

Tyvärr utnyttjar också turistindustrin det hutlöst. Varenda matställe skyltar med att de har genuin mat enligt landets mest uråldriga traditioner, nu när allt färre turister gnölar om att de saknar den svenska maten utan istället är på jakt efter schysst krubb som de inte har ätit förut. Resultatet på tallriken däremot kan kännas som om det skrapats ur en stor bunke eller möjligen mikrats ur frysen.

Varenda semester brukar jag och olle hyra en bil och åka på matsafari. Knepet är att försöka hitta restauranger som inte har menyer på engelska, inga flaggor utanför, inga barnmenyer, inga resebyrå rekommendationer och som ligger gömda i nån liten avkrok. Ofta hittar vi dit med hjälp av en hemritad karta från nån matälskande ny bekantskap.

I Grekland blev vi kompisar med en bartender/kock som inte bara gjorde en lista över eminenta restauranger utan även en lista på rätter vi borde äta (och nästan grät över att vi var på Grekland fel säsong för någon speciell delikatess som hans mamma gjorde bäst som var nåt med getmage och fetaost…). Och inte nog med det så shoppade vår nya vän en massa delikatesser och sen vi åkte till en undangömd badplats där han harpunerade fisk som vi grillade på klipporna.

Just på semester är det guld värt att hitta andra matälskare. Folk som tar en under sina vingars beskydd och uppfylls av ett begär att vara matmentor åt dessa små förvirrade, matfanatiska turister. Jag tror att vi svenskar är bedrövligt dåliga på att göra det samma åt våra turister. Och stackars de turister som vacklar in i Gamla Stan under turistsäsongen. Jag kan bli så full i skratt över menyskyltar som utlovar svensk mat. Eller vad sägs om följande underbara sammanfattning av fin svensk mattradition?

Jag och Boel var i Gallerian i Stockholm, och vad kunde man köpa där måntro? Jo ekologiska, biodynamiska slow food-slush puppies från Ändebols gård med blåbär och ingefära… 

Nej riktigt så väl var det inte. Vi var i Gallerian för att hitta en plastorm till en maskerad på Stor och Liten. De hade ingen! Men det är en helt annan historia. Väl i Gallerian öppnades porten till en hel hoper minnen från barndomen, en barndom där definitionen av lycka var att stå med en nyköpt Slush puppie med hundra procents konstgjord citron och limesmak i radioaktivt ljusgrön färg. (Banne mig om den inte var självlysande också). Det fanns ingen kulinarisk höjdpunkt utom möjligtvis våfflor med sylt och grädde som kunde göra mig så lycklig som en färgboostad Slush Puppie. I själva verket var det mest is i de där, och när smaken var utdragen stod man där och kämpade för att få ut en sista ester- och färgdroppe ur den urlakade ismassan. Men det var ändå himmelriket.

Därför kunde jag inte låta bli att göra en trip i minneslunden och köpa en slush med smak av Tutti frutti. Och vad ska en tutti frutti-slush ha för färg? Jo självklart färgen man får av alla världens sammanlagda frukter – skarpt klarblå. Nu ska jag gå och detoxa mig efter chocken från azofärgerna och dricka varmt te på grund av köldchocken. Men jag skulle i alla fall vara först i kö om några foodisar gjorde några sköna nytolkningar av den gamla slushen.

Folk hängs upp i träd för att tömmas på blod i kallaste vinternatten, får halsen uppsliten och förlorar huvudet. Vampyrer är överallt just nu.

I Sverige mest påtagligt med bioaktuella ”Låt den rätte komma in”. De läskigaste scenerna var när lilla flickan Eli har en normal stillsam konversation samtidigt som hennes ansikte är delvis täckt med levrat blod. Det gör hon flera gånger i filmen. De bilderna etsade sig fast och kommer klänga sig kvar in i mina mardrömmar.

Samtidigt sitter pojken Oskar i samma film och glatt mumsar på blodpudding alldeles ensam tills det plingar på dörren av lillvampyren Eli. Just då fnissade jag rätt mycket i biosalongen. Men sen funderade jag på saken. Varför tycker jag att Elis matvanor är äckliga och inte Oskars?

Det är helt enkelt hennes totala brist på bordskick som stör mej mest. Att hon inte har den naturliga mänskliga instinkten att torka sig om munnen efter att ha ätit med en liten servett  och att hon inte kan sätta sig ner vid ett bord med kniv och gaffel utan istället glufsar på saker som fortfarande sprattlar och lever på offentliga platser som får mej att skrynkla på näsan. 

Ja, alltså bortsett från det uppenbara att det inte är okej att käka mänska…