Nästan varje jul blir det fel. Före jul får jag frossande begär efter glögg och köper lite för mycket. När doften (som kanske kan vara en av världens härligaste dofter) gjort sitt visar sig glöggen nästan jämt vara alldeles för illsöt för att kunna drickas mer än en fingerborg av. Så när glöggen känns som att den gjort sitt sådär runt årsskiftet kommer i stället glühweinsuget. Mindre sött, mer citrus, men med samma sköna kryddighet.

Kärleken till tyrolerglöggen kom efter en resa till Florens. Vid ett gammalt torg hade en liten tyrolermarknad bestämt sig för att flytta in. Kombinationen mild italiensk vinter, knöglig bratwurst, stora pannor med äppel- och kumminkryddad sauerkraut to die for, samt rejäla lermuggar med rykande hett glühwein var, hur burleskt det än må låta, ett av mina bästa matminnen. Sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa det kryddiga vinet, även om någon utspädd soppa på en afterski gjort sitt bästa för att få mig att förkasta det.

Här är ett recept som funkar. Men gör inte som jag och en kompis gjorde. Vi fick glühweinsug och hittade en flaska rött som vi värmde med citron och kryddor. Vinet råkade visst vara en pinot noir i runt 250-kronorsklassen som vännens föräldrar köpt till något fint tillfälle. Hoppsan. Åja, glühweinet blev schyst i alla fall.

Glühwein

1 karaff, 20 minuter

1. 1 flaska rött vin (inte för tungt och kraftigt)
   1 dl vatten
   1 1/2 dl socker
   1 citron
   1 apelsin
   5 stjärnor av stjärnanis
   1 kanelstång
   1 tsk kryddnejlikor
   1 liten bit färsk ingefära

1. Skala av den yttre delen av skalet på hälften av citronen och hälften av apelsinen.

2. Häll upp vinet i en kastrull. Lägg i apelsin- och citronskal samt kryddorna, sockret och vattnet.  

3. Värm vinet försiktigt, låt det inte koka utan bara småsjuda, cirka 15 minuter.

4. Pressa i saften från citronen och apelsinen. Sila av och servera med apelsinskivor i muggar eller glas.

Det är bara att erkänna. Jag tjuväter julmat långt innan traditionen föreskriver. Jag vill ha mer jul. Hela tiden. I de mest opassande sammanhang.

En inte alltför avlägsen lördagsmorgon när både jag och Olle var slöa som få skulle det dukas upp till frukost. När jag plötsligt fick ett tvingande habegär efter lussekatter. Så jag sa till min yrvakna och tufsiga älskling att jag bara måste springa och köpa några.

Han mumlade yrvaket nåt i stil med ”värst vad du var pigg” och vacklade in i badrummet. Jag misstänker att han somnade där inne. Och tur var väl det, för det gav mej den tidsfrist jag behövde.

För när jag kom ut ur porten så var det inte bara lussekatter jag var sugen på.

Jag kom hem med kassar fyllda och när olle väl vaknade till och kom ut ur badrummet lagom till frulle stod jag i full färd med att steka små köpeköttbullar och trinda prinskorvar medan honung och chili revbensspjäll (piffade inköpta sådana) blev fint glansiga i ugnen. På brickan väntade julvört, skinka, smör, senap, julmust, lussebullar och pepparkakor.

Det var ett fuskjulbord i miniatyr. Olle hade en min som sa att jag antingen var galen eller så drömde han fortfarande. Och på mitt ansikte var ett väldigt stor illmarigt grin.

Jag vet inte varför, men jag har alltid haft en särskild dragningskraft till parfymerade smaker. Ingefära, gewürztraminer-viner, apelsinblomsvatten (som ju närmast är parfym), koriander, galangal, mejram och fikonvinäger är alla varmt välkomna över min kökströskel.

Självklart är i sammanhanget även den eteriska, aromatiska och parfymartade rosépepparn en favorit. Den är burdus och nästan konstgjord i sin smak, men jag kan inte låta bli den. Ibland när jag öpppnat en burk och lagt några korn på klyftpotatis eller gnidit in på lammracks med så kan jag inte låta bli att äta ett rejält gäng av kornen direkt ur burken – kanske med lite salt.  

Därför var det lite a dream come true när jag under semestern hittade - inte bara en liten buske – utan ett helt träd av rosépeppar, färsk och frodig. Det vara bara att ställa sig och beta. Det roliga med de färska var att det kändes lite som att äta direkt ur kryddburken, men de var mycket mer som bär – saftiga och nästan klarröda. Och de parfymerade tonerna ännu mer aromatiska, eller så var det bara solen som gjorde sitt. Det kändes primitivt och helt rätt. Det måste varit så här våra förfäder gjorde… betade rosépeppar direkt från trädet.

Var semestern var? Näe, det säger vi inte. Det är för skämmigt. Vi kan nöja oss med att säga att det är en ögrupp som kan föra tankarna till en viss fågel. Åk aldrig dit… ja om ni inte åker dit för att beta rosépeppar då.

Visst gör det ont när myter brister. Men det kan också vara ruskigt skönt. För mig började det någon gång när jag såg filmen Under Toscanas sol, på ett flygplan. Jag fick nog. Det var en italiensk bonde med gubbkeps och stenkoll på mat för mycket, en bullrande familjemiddag i trädgårdspation för mycket. Hela kalaset hade snurrats tolv varv genom klyschcentrifugen. Och myten kommer ständigt tillbaka – i kokböcker, i reklam i skildringar av den italienska mattraditionen. Nämligen den att varenda liten gubbe eller gumma i varenda liten bondhåla i Italien har någon slags medfödd övernaturlig känsla för perfekt mat, något som underförstått italienska lantbor har haft sedan tusentals år tillbaka.

Därför är det lite skönt att läsa John Dickies bok Delizia – The epic history of the italians and their food, där han grundligt dissikerar myten och konstaterar att det där med landets härliga mattraditioner inte har många pinjenötter att göra med något idylliskt lantliv. Utan att den starka matkulturen, med stark regionalkänsla och ett stort antal rätter, i stället kommer från städerna. I de många stadsstater som Italien var indelat i, och från den flaggviftande regionala prägel som var och en av dessa stadsområden uppvisade grundlades den rika italienska matkulturen.

Visst odlades godsakerna på landet, men det var städerna som skördade frukterna och som skapade de flesta storverken av dem. De kulinariska framstegen har ofta gått hand i hand med utsugning av fattiga bönder (som inte satt och mumsade läcker parmaskinka med fikon, utan snarare någon bister gröt). Visst är mytbilden behaglig, och visst går det att hitta helt gudabenådad mat i italiensk lantmiljö i dag. Men det kan ju vara skönt att känna efter var verkligheten slutar och myten börjar.