Ibland gör man den där scanningen av alla kryddburkar man har och konstaterar att de ser så jäkla jämrans många ut, men att de ändå gör en besviken. Oreganon känns vardagstrist, muskoten för gubbig, mejramen för teeig, körveln ser ut som fiskmatsflagor, salladskryddan är för fejkig, och gurkmejan ska vi inte ens snacka om. Och kaffirlimebladen i frysen har blivit torra och jävliga och sichuanpepparen för gammal. Och den där hing har jag inte greppat riktigt trots att Lisa vurmat för den.

Det är då man tar på sig khakimunderingen, tropikhatten och ger sig ut i hallar och butiker på jakt efter den nya kryddan. Den där som ska frälsa alla maträtter, lägga ett mystiskt shangri-la-skimmer över dem. När man hittar något man faktiskt inte testat vaknar hoppet till liv.

Den här gången blev det cubebepeppar – någon slags indonesisk peppar som skulle ha toner av pinjenötter, barr och lite honung. Det lät spännande. Ju mer jag tänkte på det desto större hopp fick jag för den. Men det blev inte total lycka den här gången heller. Den hade lite beska toner, ett lite kärvt sting och en ovälkommen ton av damm. Är det någon som har något bra tips på hur man kan använda den till något vettigt så shoot. Annars får ni gärna komma med era egna kryddhistorier – favoritkryddor, lyckoträffar och besvikelser.

Fram till för några månader sen var min närmsta matbutik som vilken som helst. Lite för mycket som trängs om utrymme, svårt att ta sej fram i, grönsaksdisk där det slokades lite här och var och en kötthylla som mest hade biff.

Men så hände nåt. Jag misstänker ägarbyte. Plötsligt rensades det hårt i sortimentet och budgetmärkena försvann all världens väg. Det låter kanske som att det blev sämre? Men plötsligt flödade det över av ekologisk mat, vegetariska alternativ och något ovanligare delikatesser som brittiska kakor till téet, dadelsirap och vildsvin i köttdisken. Det finns numera fyra hyllplan med enbart olika sorters honung. Bara det!

Men det är inte det bästa. Det allra bästa är en liten oansenlig anteckningsbok. Den hänger nämligen under en skylt som uppmanar alla kunder att tycka till! Det står nåt i stil med: ”Saknar du nåt i sortimentet? Säg till, ge oss ris och ros!”

Första gången jag kikade hade några klottrat. Och personalen har svarat. Med små söta hälsningar.

Då vågade jag mej på att önska quornpytt. Bara några dagar senare fanns quornpytt i frysdisken. Det är som magi. Hittills har jag inte önskat mej nåt otroligt märkvärdigt – men jag har plitat dit björnbär, salt n vinegar chips och mango.

Butiken hade säkert kunnat ha ”Mejla in”. Då skulle jag aldrig någonsin kommit på tanken. Jag minns bara vilka saker som saknas när jag är i butiken, aldrig att jag skulle skriva till dem när jag väl är hemma. Så jag är barnsligt glad över konceptet. En liten old school anteckningsbok. Det är så enkelt och så genialt. Alla matbutiker borde ha det.