Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad. Och ta inte det här på fel sätt. Jag älskar verkligen när folk hittar på nyskapande saker med mat, tar nya grepp. Ge mig banan med lökdipp och jag mumsar glatt. Råbiff med lågtempererade glasålar? Visst, hit me! Men när det kommer till våfflor så ge fan. Jag blir vrålkonservativ.   

Jag blir aggressiv av dessa varianter med keso och rödlök, forellrom, chevre och pinjenötter. Eller den vidriga spenat och fetaost. För min del skulle det lika gärna kunna ligga bajs på de där våfflorna.

Jag tror att dilemmat har att göra med att jag älskar våfflor så passionerat så att jag nästan blir gråtmild. Och varje variant jag ser med något annat än grädde och sylt (hjortron, å underbara hjärtegryn till hjortron) är liksom en förlorad värld. Jag tänker ”hur kunde du?” och blir alldeles sorgsen över vad det kunde ha varit.  Jag blir till och med lite ledsen över om någon har gjort en lite vuxnare och lyxigare variant och lagt hela bär på den där våfflan.

Nu är våffeldagen här och jag tänker häva i mig våfflor. I ett rum som steriliseras så att inte en partikel av chevre eller rödlök existerar där. Bara grädden och sylten är bjudna.

Det hela började med matsex. Diskussionen om mitt matintresse när jag var med i en podcast om tv- och dataspel för en liten stund sen.

Intervjuaren tyckte att jag var väldigt lustig som var spelnörd OCH matnörd. Som att det var två saker som absolut inte gick att förena.
Han tyckte dessutom att bloggnamnet ”Bind mig, mata mig” låter lite porrigt. Och ja, jag erkände att den låter lite småkinky. Men har man en matblogg ska det ju handlar om orgier i mat och frosseri. Dekadens när den är som goast.

Men jag förklarade i vilket fall helst att jag älskar allt som gör livet lite roligare. Som snuskigt god mat och äventyrsfyllda data- och tv-spel. Och så pratade vi lite om spel som handlar om mat, för det finns en hel drös matspel där ute och bara väntar på att hittas av sina matnördar.

Så den lilla aptitretaren till radioprogram med rubriken Bonusavsnitt: Matsex och matprat ” kan du lyssna på genom att klicka här! 

Fast matspel är av minst sagt varierande kvalité. En del är uppbyggda som digitala kokböcker till den lilla bärbara tv-spelsmaskinen Nintendo DS och den ska du liksom bara ha uppslagen i köket.
I andra spel leker du kock och skapar sinnessjuka matkreationer och sen finns det spel som pedagogiskt får dig att slita hund och mer eller mindre framgångsrikt driva en egen restaurang.

Så jag bestämde mej för att försöka sätta ihop en liten lista med matspel,
så att du bokstavligt talat kan få leka i köket. Smaklig speltid!

Fågel (Har överlag fått bra kritik)
Personal Trainer: Cooking (Nintendo DS)
Order Up! (Wii)
Cooking Mama 2: Dinner with Friends (Nintendo DS)
Restaurant Empire (PC)

Mitt emellan (Har fått hyfsad kritik)
Cooking Mama (Nintendo DS)
Cooking Mama: Cook Off (WII)
Cooking Mama: World Kitchen (WII)

Fisk (rätt dålig kritik, stinker antagligen)
What’s Cooking? with Jamie Oliver (Nintendo DS)
Hell’s Kitchen (Wii, PC, Nintendo DS)
Ratatouille Food Frenzy (Nintendo DS)
Iron Chef America: Supreme Cuisine (wii, Nintendo DS)
Hot Dog King: A Fast Food Empire (PC)

Rester i kylen (Finns nästan inga recensioner, så de kan vara hur som helst)
Yummy Yummy Cooking Jam (Wii)
Happy Cooking (Nintendo DS)
Gourmet Chef: Cook Your Way to Fame (Nintendo DS)
Hot Dish 2 Cross Country Cook-Off (PC)
Imagine Master Chef (Nintendo DS)
Snowy Lunch Rush (PC)
Stand O´Food (PC)
Stand O’ Food 2 (PC)
Bartender DS (Nintendo DS)
Dinner Dash: Sizzle & Serve (Playstation Portable, Nintendo DS)
Gourmania (PC)

Mats-Eric Nilsson må spotta och svära. Visst är det underbart med alla dessa rena, ekologiska och naturliga smaker, men jag har fastnat i nostalgins träsk och kräver ett E. Som 70-talist är jag väl knappast ensam om min vurm för Päronsplitt. I sanningens namn var den där vaniljglassen med sin mjöliga vita klegg av vegetabiliskt fett direkt osmaklig. Men den konstgjorda päronsmaken i isöverdraget… Yes.

Jag vill ha den och äga den, den där konstgjorda estern som smakar som päron aldrig gör, men ändå barnsligt somrigt, roligt och inbjudande. Jag vill lägga den i pannacottor, suffléer och creme brylée. Och inte minst vill jag spetsa päronpajen med den. För även om man kan göra storverk med päron tänker jag mig att den tillför en extra dimension av blommig naivism.

Nu återstår att ta reda på E-numret. Och hur i hela friden kommer man över en sådan här pryl om man inte är en tjock färgglad GB-gubbe? Det är dåligt med pipettflaskor laddade med sköna estrar på min lokala Coopbutik.