Mörkt ute, mörkt inne, mörkt på festen & mörkt i sinne. Det är dags för lite Halloween-mingel. Och som varje hyfsat värdpar för en sådan tillställning skulle vi ju bra gärna ha slemmigt, knastrigt och obehagligt småplock för matgästerna att inmundiga.

Men vad ska man bjuda på?

Det måste vara enkla tapas-artade gobitar att slänga ihop. Men man vill ju samtidigt gärna att det ska se fullständigt motbjudande ut – utan att för den skull hindra folk från att efter lite övertalning stoppa det i munnen. Olles genialiska idé är marinerade små mini-bläckfiskar, det tror jag stenhårt på.

Brödpinnar i form av benknotor och drinkar som är blodröda är ju givet.

Men i matväg? Vad kan man hitta på för aptitretare? Och jag menar inte kakor dekorerade med spöken eller små skalbaggar gjorda av marsipan. Jag vill ha saker som verkligen ser skrämmande ut även för en vuxen. Har ni tips för oss så att vårt kök kan gå över till den mörka sidan?

Jag rensade skafferiet förra veckan. Hittade högvis av saker vars bäst före datum hade passerats. Jag tycker alltid det är lite sorgligt. Matupplevelser som aldrig fick upplevas.

Men att gå igenom skafferiet är också något av ett äventyr. Jag känner mej som en matarkeolog som hittar dolda skatter. En köksversion av Indiana Jones.

Mina mest överraskande fynd:
1. Glykos – antagligen lämningar av förra årets chokladtryffelmakeri…
2. Pollen – som jag fortfarande inte vet vad jag ska göra av. Hur använder man nåt som smakar torkade bin?
3.  Burkad rambutan fylld med ananas? När fasiken flyttade den in i mitt skafferi?

En mycket bestämd person hävdade häromdagen att kiwi är som bäst när den tvättas och borstas lite och sa med övertygelse att denna ludna lilla frukt bör ätas med skalet på.

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här, men har inte testat än eftersom det hela skulle kunna vara ett ironiskt skämt – trots att ironin sägs vara död.

Och ja, jag vet att skalet är ätbart, Men gott?

Kan någon bekräfta eller dementera detta påstående tack? Annars får jag helt enkelt tugga i mej en snarast.

Jag har de senaste veckorna gått in i en period av nyttighet. I varje fall så eftersträvar jag en sådan. Lunchpastan har ersatts av sushi, yakiniku, gyoza, wok och andra relativa nyttigheter. Och så har jag börjat träna. Långsamt och slött visserligen, men jag kämpar åtminstone i rätt riktning och försöker bli lite regelbunden.

Det finns bara en sak jag har svårt att hantera. Att min kropp skriker efter väldigt bestämda saker efter varje träningspass. Jag får ett otroligt sug efter specifika saker som nästan tar över all hjärnverksamhet tills det blivit tillfredsställt.

Jag kan misstänka att suget efter biff, köttbullar och blodpudding bara är ett uttryck av ”Ge mej proteiner nu.” Det är helt rimligt.

Men min kropp skriker ”Keso” efter varje träningspass. Ja, det är proteiner i det också. Men jag menar, keso?
Jag vet att tidningsartiklar där man ska läsa sig äta nyttigt alltid säger keso minst tre gånger, gärna i versaler. Men att jag faktiskt blir helt galet SUGEN på keso har i stort sett aldrig hänt annars.
Jag vet ju redan att det inte är nåt annat än en mycket märklig gryning mild massa som inte smakar så upphetsande. Ändå kan jag lätt ta en sked och mumsa keso direkt ur förpackningen eller om jag försöker finlira i min hunger får den sällskapa med en avocado och örtsalt.

Tyvärr kan jag glömma alla de smaksatta varianterna. De föråt jag mej på förra gången jag försökte träna regelbundet. Nu funkar bara naturell.

Och eftersom jag är rätt bortkommen på keso fronten är alla tips välkomnar om vad jag ska mej till med röran. Äta den måste jag tydligen. Så vad fasiken gör man med den egentligen?

Peppar är min kvarterskrog. Varenda gång jag kliver in där är det som att kliva in i värmen oavsett temperatur utanför. Maten överraskar inte, mer än på den fronten att jag frågar mig hur revbensspjällen kan vara så goda varenda gång. Ja, och så frågar jag mej hur jag kan vara så korkad att jag beställer tillbehör varenda gång när jag äter dem. Eftersom jag aldrig orkar äta upp.

Krogen har en enkel regel. Den står på menyn. Den står på personalens tröjor. I övrigt får man vara nästan precis hur som helst. Här är alla välkomna.

Den enkla regeln är: Be nice or leave.

Så nu senast när jag går från Peppar sitter det två lirare utanför. Med sin öl. Trots att klockan precis är på väg över den magiska gränsen för den tillåtna uteserveringstiden.

Krogens veteranservitris (ni vet, sorten som kan se ett pekfinger höjas på 100 meters håll, som kommer med servetter innan du ber om det, som har en reaktionsförmåga som bara erfarenhet kan ge och som vi alla älskar och är lite rädda för) ber dem vänligt men bestämt att gå in med sina öl.

Men de här männen, de rör sig inte ur fläcken.
Inte alls. De sitter kvar som om hon inte ställt frågan.
Som om hon inte var där.

Om de sitter kvar kan krogen mista till alkoholtillstånd, braka samman och raderas från krogkartan.

Servitrisen ger dem anständig betänketid, tar ölen, lyfter in dem i lokalen, går ut och säger återigen vänligt men bestämt: ”Ni är inte längre gäster här.”
Och får det sofistikerade svaret: ”Jävla hagga.”

Jag blir tvungen att kasta mig in i debatten. Jag förklarar även jag vänligt men bestämt att om de bara gått in med ölen hade det inte varit nåt problem.

Då får jag svaret:
”Du, jag hade precis tänt en 150 kronors cigarr, jag var inte sugen på att gå nånstans. Och vaddå, jobbar du här? Annars kan du bara dra!”

Ska det vara så svårt att förstå? Var snäll eller gå iväg. Tack.

Vi har varit på resa i Portugal. Vi åt ofantliga mängder mat på gourmetrestaurang efter gourmetrestaurang. 10 dagar sträck. Fantastisk mat. Alltifrån torkade fiskchips upphängda med miniklädnypor, långkokskött som bara föll samman och smälte i munnen accompanjerat av saffransrisotto, friterad blodkorv med smörstekta äpplen, tonfisk med wasabisorbet och karamelliserad getost.

Och under de sista dagarna på resan längtade jag så att det skrek i själen efter simpel, enkel, okompliceras husmanskost. Trots att allt var så gott, så gott.

Jag klättrade på väggarna. Jag suktade efter att inte få eleganta rätter i små torn dekorerade av tre droppar sås. Utan istället nåt som var precis så rustikt vanligt att jag inte skulle gissa vad det var när tallriken lades fram. Det var som att alla dessa ständigt nya matintryck överbelamrade min hjärna och mina smaklökar. Som att jag på den begränsade tidsrymden inte kunde ta in mer information.

När olle glatt meddelande att han bokat bort på ytterligare en ny spännande restaurang näst sista dagen fick jag ett förtvivlat uttryck i ansiktet och kved: ”Kan vi inte bara gå till en sylta?”

Det som inte kunde hända hade hänt. Jag var trött på vältillagad och nytänkande gourmetmat. Uttråkad över att varje sk ”nyskapande meny” ändå alltid har klämt in gåslever, tryffel och dekonstruerade rätter på sin meny bara för att de kan.

Så kom vi tillbaka till stockholm till trygga hemmet och mumsade i oss medköpta korvar som smakade så rökt att de måste tillbringat sin tillagning i ett brinnande garage. Och fyllde på med ost tillsammans med kryddig tomatmarmelad. Och sen kändes all bättre igen.