Vi har varit på resa i Portugal. Vi åt ofantliga mängder mat på gourmetrestaurang efter gourmetrestaurang. 10 dagar sträck. Fantastisk mat. Alltifrån torkade fiskchips upphängda med miniklädnypor, långkokskött som bara föll samman och smälte i munnen accompanjerat av saffransrisotto, friterad blodkorv med smörstekta äpplen, tonfisk med wasabisorbet och karamelliserad getost.

Och under de sista dagarna på resan längtade jag så att det skrek i själen efter simpel, enkel, okompliceras husmanskost. Trots att allt var så gott, så gott.

Jag klättrade på väggarna. Jag suktade efter att inte få eleganta rätter i små torn dekorerade av tre droppar sås. Utan istället nåt som var precis så rustikt vanligt att jag inte skulle gissa vad det var när tallriken lades fram. Det var som att alla dessa ständigt nya matintryck överbelamrade min hjärna och mina smaklökar. Som att jag på den begränsade tidsrymden inte kunde ta in mer information.

När olle glatt meddelande att han bokat bort på ytterligare en ny spännande restaurang näst sista dagen fick jag ett förtvivlat uttryck i ansiktet och kved: ”Kan vi inte bara gå till en sylta?”

Det som inte kunde hända hade hänt. Jag var trött på vältillagad och nytänkande gourmetmat. Uttråkad över att varje sk ”nyskapande meny” ändå alltid har klämt in gåslever, tryffel och dekonstruerade rätter på sin meny bara för att de kan.

Så kom vi tillbaka till stockholm till trygga hemmet och mumsade i oss medköpta korvar som smakade så rökt att de måste tillbringat sin tillagning i ett brinnande garage. Och fyllde på med ost tillsammans med kryddig tomatmarmelad. Och sen kändes all bättre igen.