Lyssna, det är höst
Jag plockade den sista svampen idag. Ensam, mer ensam än vanligt. Jag gick i en utrymd skog medan träden drog sig undan, vände sina ryggar mot mig. Jag var inkräktaren. Vildsvinen hade klottrat sina namn i jorden och sedan dragit sig undan. I enlighet med den stora planen hade alla djur evakuerats. Av vem är oklart. Vart är hemligt. Bara en kvarglömd nötskrika vrålade hest några kilometer bort, galen av ensamhet.
Stormfällda stammar lutade sig tungt mot varandra, stönade och suckade när vinden oömt gned dem mot varandra. De beklagade sig över sitt öde, kanske bad de mig om hjälp. Men jag var upptagen. Jag lyssnade på hur vinden rasslade i de sista löven, och hur den drog förbi långt däruppe i grantopparna, om sommaren ett sus men nu ett dån. Vinden spelar på den tomma skogen som en orgel.
Där stod mina streckmusseroner. Invid samma lilla djurstig varje höst, bara sent varje höst. På de lavklädda och glashala stenhällarna växte frostvaxingar och fläckkantareller, höstkylan hade väckt dem till liv. Rökslöjskivlingar klängde på fallna stammar. När jag hukade mig ner för att plocka dem klättrade doften av fuktig jord upp till mig ur mossan. Där gick långa strimmor av trattkantareller på marsch mot nya betesmarker. Och där en perfekt och yrvaken karljohanknopp. Jag petade på några svartkremlor, de hade börjat styvna och mörkna och i vår står de på samma plats men då som kadaver av pressad svart sot.
Till slut släppte jag taget. Jag gick ut ur skogen utan att se mig om och lade nyckeln under en sten.
Kommentarer
Tack.
Vackert!
Sidor