Ibland kan mat- eller smakupplevelser hoppa på en i de mest otippade miljöer. När jag och Boel vespade runt och slog ihjäl tid hamnade vi i den yttepyttiga antikaffären Framtidsantiken intill Odenplan.

De hade lite såna där gängse retrocoola affischer från 50-talet, klockor med gamla 60-talsreklamtryck och andra pinaler för folk som tycker att allt som är snyggt och värt att leva för skedde för minst fyra decennium sedan. Inte alltför ovanligt i antikaffärer alltså.

Det underliga dök i stället upp när vi närmade oss ett glasskåp fyllt med chokladkakor. Chokladkakor från 60-, 70, och -80-talet. Helt orörda med papper som innehavarna kommit över från något gammalt restparti i nån bunker. Nostalgiska ådror gick genom ryggraden när jag hittade de små små röda chokladkakorna med Dennis på som jag alltid tjatade mig till så fort jag hamnade på Tempo med föräldrarna under skiftet när 70-tal gick över till 80-tal.

Och butiken skulle visa sig ruva på ännu äldre godis. Butiksmannen tog nämligen fram en rejäl burk med… inte bara gammeldags karameller, utan riktigt lastgamla karameller. Karameller från 50-talet.

- Det är lite rysk roulette. Vissa innehåller fyllning, och det har hänt lite konstiga saker med fyllningen, sa han och bjöd fryntligt. Vi klarade oss från fyllningssmällen. Så hur smakade det då? Tja, socker, damm och aromer som gått i ide på ett ungefär. Men med lite god vilja och inbillning kunde man i alla fall känna ett halvt sekel passera revy i munnen. Lagrat godis… kan det bli nästa nya stora matvurm?

På hemväg från krogen,  glad i hatten, skriker magen ofta efter förstärkning. Och låt oss alla enas om att matutbudet mitt i natten ofta är något begränsat.

Av outgrundlig anledning är min egen mage i stort sett alltid sugen på vegetariskt i nattmörkret.

Ett vanligt köp är en falafel i bröd. Precis lagom i storlek, kryddigt, nyfriterat och har man tur får man en stor klick hummus över nattamaten. Dessutom har jag i stort sett aldrig fått en dålig falafel. De allra flesta har krispiga grönsaker, flera olika såser och de små kikärtsbollarna friteras framför näsan på en. Jag får precis vad jag förväntar mej nästan varenda gång.

Med vegoburgare är det dock en helt annan situation. När jag beställer en vegoburgare har jag oftast inte den blekaste aning om vad som väntar. Har jag tur är det studsig quorn burgare, välkryddad sojaburgare eller välfriterade grönsaksbiffar. Men alltför många grillar där ute i natten har en vegoburgare som är oerhört skrämmande. Det är som stora slabbiga stärkelsebiffar helt utan tuggmotstånd där några få ärtor och morotsbitar petats in. Biffar som du antagligen kan steka/fritera bortom vett och sans utan att det gör konsistensen bättre på något vis.

Varför ser det ut så här? Min gissning är att de är snuskigt billiga. Trots att vegoburgare för den hungrige nattvandraren ofta kostar precis lika mycket som de burgare som består av djur.

Då är det synd om vegetarianerna.

Det finns ett ord i matkretsar som har blivit både föraktat och förbjudet. The F Word. Ett ord som sägs frekvent i hela vårt land. Och som sedan snabbt förnekas att det yttrats, möjligen med lite rodnande kinder.

Ordet är fräscht.

Det låter så helylle och lite pinsamt, det där ordet fräscht.  Som när folk säger att något är ballt, tufft, inne, läckert.

Samtidigt finns det inget ord som riktigt täcker upp för ordet. Speciellt inte när det gäller mat. För vad skulle det vara?

Ordet fräscht säger ju så mycket.

Indirekt när vi hör ordet fräscht vet vi instinktivt vad den andra personen menar med maten. Här handlar det om frisk, färsk och krispig mat, den är spänstig och pigg, vital och vibrerande av smaker, uppfriskande, och framfusig mat som man gärna vill sätta tänderna i.

Inget gammalt muggigt, mögligt hopkok, inga burkade råvaror och inte skymten av ingredienser som proppats fullt av konserveringsmedel.

Här har varje råvara fått utrymme – inget har stekts, kokats eller grillats till oigenkännlighet.

Så varför har ordet en sådan dålig klang?

Jo, det har missbrukats in i det oändliga. Av reklamkampanjer med fina fräcka flickor som äter något som är förvånande fräscht, av kokböcker som snarare har fräscha författare och fräscha miljöer snarare än recept med fräsch mat och av att många försöker piffa upp sina recept genom att sätta ordet fräsch framför ex. potatissallad.

Vi låter ju oss inte luras så lätt. Eller?

Jo, det gör vi ju. Senapskål döptes om till ruccola och blev galet populärt. Bara att sätta ordet sol framför ordet torkade fick oss att köpa små lustiga skrynkliga tomater. Och blodapelsin har på håll döpts om till röd apelsin och ökat försäljningen ofantligt, för vi gillar tydligen inte att få blod i frukten.

Så vi har oss själva att skylla för att det fina starka ordet fräscht nu får stå i skamvrån. För att vi har gått på alla 1001 fräscha recept vi hittat som inte var så fräscha alla gånger. Och så urholkades ordet fräscht och nu smakar det lite unket.

Ojojojoj. Tolv år utan bloggande. Jag och Boel har ystat omkring en del, bland annat i Berlin, i jakt på matupplevelser och snygga skor. Efter resan kan jag bara konstatera att det förmodligen inte finns någon plats i världen där det går att få så bra vietnamesisk mat som i den överdimensionerade tyska huvudstaden.

Vietnam kanske? frågar kanske någon någon relevant. Men inte jag i alla fall. Bortsett från en nygrillad duva med huvud, ögon och allt på en balkong i Hanoi. Duvan kom direkt från stadens gator, och smakade himmelskt. Och visst, jag fick finfin pho även där. Men Berlin. Yes baby.

Den buljong- och nudeltäta feel good-rätten pho har jag nu fått så goda varianter av i Berlin att ögonen tårades. När den är som bäst är det som att äta en asiatsik trädgård i en skål. Och ”sommarrullarna” med blötagt rispapper, räkor och briserande helig-/thaibasilika och koriander (jaja, jag ska vara matfreak och blandar ändå ihop thaibasilika och helig basilika – så skjut mig).

Jag satt och sa ”Magic” sisådär 13 gånger till en servitör som frågade hur det smakade. Det är roligt hur riktigt fantastisk mat an få en att bli lite av en idiot. Han tittade i alla fall på mig med ett överseende leende.

Monsieur Vuong är ett smockat välbesökt ställe i norra Mitte som är våldsamt populärt och dessvärre överskattat, men annars har staden flera alldeles överlagt braställen. Men råkar ni ha vägarna förbi småtråkiga men trivsamma stadsdelen Charlottenburg, så missa för guds skull inte fantastiska Tubi.

Och nej… vi åt ingen currywurst.

Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad. Och ta inte det här på fel sätt. Jag älskar verkligen när folk hittar på nyskapande saker med mat, tar nya grepp. Ge mig banan med lökdipp och jag mumsar glatt. Råbiff med lågtempererade glasålar? Visst, hit me! Men när det kommer till våfflor så ge fan. Jag blir vrålkonservativ.   

Jag blir aggressiv av dessa varianter med keso och rödlök, forellrom, chevre och pinjenötter. Eller den vidriga spenat och fetaost. För min del skulle det lika gärna kunna ligga bajs på de där våfflorna.

Jag tror att dilemmat har att göra med att jag älskar våfflor så passionerat så att jag nästan blir gråtmild. Och varje variant jag ser med något annat än grädde och sylt (hjortron, å underbara hjärtegryn till hjortron) är liksom en förlorad värld. Jag tänker ”hur kunde du?” och blir alldeles sorgsen över vad det kunde ha varit.  Jag blir till och med lite ledsen över om någon har gjort en lite vuxnare och lyxigare variant och lagt hela bär på den där våfflan.

Nu är våffeldagen här och jag tänker häva i mig våfflor. I ett rum som steriliseras så att inte en partikel av chevre eller rödlök existerar där. Bara grädden och sylten är bjudna.

Det hela började med matsex. Diskussionen om mitt matintresse när jag var med i en podcast om tv- och dataspel för en liten stund sen.

Intervjuaren tyckte att jag var väldigt lustig som var spelnörd OCH matnörd. Som att det var två saker som absolut inte gick att förena.
Han tyckte dessutom att bloggnamnet ”Bind mig, mata mig” låter lite porrigt. Och ja, jag erkände att den låter lite småkinky. Men har man en matblogg ska det ju handlar om orgier i mat och frosseri. Dekadens när den är som goast.

Men jag förklarade i vilket fall helst att jag älskar allt som gör livet lite roligare. Som snuskigt god mat och äventyrsfyllda data- och tv-spel. Och så pratade vi lite om spel som handlar om mat, för det finns en hel drös matspel där ute och bara väntar på att hittas av sina matnördar.

Så den lilla aptitretaren till radioprogram med rubriken Bonusavsnitt: Matsex och matprat ” kan du lyssna på genom att klicka här! 

Fast matspel är av minst sagt varierande kvalité. En del är uppbyggda som digitala kokböcker till den lilla bärbara tv-spelsmaskinen Nintendo DS och den ska du liksom bara ha uppslagen i köket.
I andra spel leker du kock och skapar sinnessjuka matkreationer och sen finns det spel som pedagogiskt får dig att slita hund och mer eller mindre framgångsrikt driva en egen restaurang.

Så jag bestämde mej för att försöka sätta ihop en liten lista med matspel,
så att du bokstavligt talat kan få leka i köket. Smaklig speltid!

Fågel (Har överlag fått bra kritik)
Personal Trainer: Cooking (Nintendo DS)
Order Up! (Wii)
Cooking Mama 2: Dinner with Friends (Nintendo DS)
Restaurant Empire (PC)

Mitt emellan (Har fått hyfsad kritik)
Cooking Mama (Nintendo DS)
Cooking Mama: Cook Off (WII)
Cooking Mama: World Kitchen (WII)

Fisk (rätt dålig kritik, stinker antagligen)
What’s Cooking? with Jamie Oliver (Nintendo DS)
Hell’s Kitchen (Wii, PC, Nintendo DS)
Ratatouille Food Frenzy (Nintendo DS)
Iron Chef America: Supreme Cuisine (wii, Nintendo DS)
Hot Dog King: A Fast Food Empire (PC)

Rester i kylen (Finns nästan inga recensioner, så de kan vara hur som helst)
Yummy Yummy Cooking Jam (Wii)
Happy Cooking (Nintendo DS)
Gourmet Chef: Cook Your Way to Fame (Nintendo DS)
Hot Dish 2 Cross Country Cook-Off (PC)
Imagine Master Chef (Nintendo DS)
Snowy Lunch Rush (PC)
Stand O´Food (PC)
Stand O’ Food 2 (PC)
Bartender DS (Nintendo DS)
Dinner Dash: Sizzle & Serve (Playstation Portable, Nintendo DS)
Gourmania (PC)

Mats-Eric Nilsson må spotta och svära. Visst är det underbart med alla dessa rena, ekologiska och naturliga smaker, men jag har fastnat i nostalgins träsk och kräver ett E. Som 70-talist är jag väl knappast ensam om min vurm för Päronsplitt. I sanningens namn var den där vaniljglassen med sin mjöliga vita klegg av vegetabiliskt fett direkt osmaklig. Men den konstgjorda päronsmaken i isöverdraget… Yes.

Jag vill ha den och äga den, den där konstgjorda estern som smakar som päron aldrig gör, men ändå barnsligt somrigt, roligt och inbjudande. Jag vill lägga den i pannacottor, suffléer och creme brylée. Och inte minst vill jag spetsa päronpajen med den. För även om man kan göra storverk med päron tänker jag mig att den tillför en extra dimension av blommig naivism.

Nu återstår att ta reda på E-numret. Och hur i hela friden kommer man över en sådan här pryl om man inte är en tjock färgglad GB-gubbe? Det är dåligt med pipettflaskor laddade med sköna estrar på min lokala Coopbutik.

Det hela började med en hård förkylning för drygt två veckor sen. Den lindade sej som en tjock matta runt mej, bedövade all smak, lukt och förmåga att utstöta nåt annat än hesa kraxningar. Efter en vecka hade den mig i sina kalla klor. Jag tänkte inte mer på det.

Tills jag vaknade i söndags helt utan smak. Sen dess har tillvaron varit en plåga. Allt jag äter smakar ungefär som papper. Eller nej, det är en lögn. Konsistensen på maten är så klart precis som den alltid varit och tungan och munnen reagerar på sött, surt och salt. Men det är som att gå tillbaka till stumfilm efter att ha sett allt i 3D.

Hela veckan har varit som en skattjakt, en envis arkeologisk utgrävning på jakt efter den heliga graalen (matvaran) som ska slåss mot skurkar (baciller), förinta ondskan (förkylningen) och göra mej odödlig (eller åtminstone väldigt mätt och glad).
När en dags utgrävning gått i stöpet är det som att jag kastat mig över nästa äventyr.
För varje matdag har gått i olika teman.

Första dagen var lugn, trygg och det kommer snart att gå över-känsla med comfort food, stabil trygg husmanskost – tänk kalvfärsbiffar och potatis

Andra dagen kastade jag mig över allt starkt jag kunde hitta – tänk salami, salsa, chilistarkt

Tredje dagen började desperationen och allt bota förkylningsartat späckat med nån form av vitaminer komma – tänk grönt té med lime och ingefära, färskpressad grapefruktjuice, apelsiner, kamomillté, misosoppa

Fjärde dagen (Herregud, har det inte gått längre tid? Känns som en evighet)så kan man säga att jag gett upp. Jag är friskare än på hela veckan, inte speciellt snorig men fortfarande utan smaklökar.
Och äter mest cashewnötter och wasabinötter och sörplar morotsjuice. Och hoppas att smaklökarna vaknar till liv innan Alla hjärtans dag eftersom jag gärna skulle vilja matfrossa en avsmakningsmeny tillsammans med olle på nåt oupptäckt ställe.

Men det går inte att locka fram en aptit när allt smakar torftigt, hur man än försöker lura sig själv. Jag äter när kroppen säger åt mej att jag ska vara hungrig, men det är allt. Inget okynnesätande av chokladtryfflar i sängen.

Ironin i det hela är att jag varje dag har köpt ohyggligt mycket mat i förhoppningen att nåt ska ge mej smaksinnet tillbaka. Kylskåpet bågnar av sanslösa mängder mat. Och jag vill för första gången i mitt liv inte äta nåt av den.

Ibland gör man den där scanningen av alla kryddburkar man har och konstaterar att de ser så jäkla jämrans många ut, men att de ändå gör en besviken. Oreganon känns vardagstrist, muskoten för gubbig, mejramen för teeig, körveln ser ut som fiskmatsflagor, salladskryddan är för fejkig, och gurkmejan ska vi inte ens snacka om. Och kaffirlimebladen i frysen har blivit torra och jävliga och sichuanpepparen för gammal. Och den där hing har jag inte greppat riktigt trots att Lisa vurmat för den.

Det är då man tar på sig khakimunderingen, tropikhatten och ger sig ut i hallar och butiker på jakt efter den nya kryddan. Den där som ska frälsa alla maträtter, lägga ett mystiskt shangri-la-skimmer över dem. När man hittar något man faktiskt inte testat vaknar hoppet till liv.

Den här gången blev det cubebepeppar – någon slags indonesisk peppar som skulle ha toner av pinjenötter, barr och lite honung. Det lät spännande. Ju mer jag tänkte på det desto större hopp fick jag för den. Men det blev inte total lycka den här gången heller. Den hade lite beska toner, ett lite kärvt sting och en ovälkommen ton av damm. Är det någon som har något bra tips på hur man kan använda den till något vettigt så shoot. Annars får ni gärna komma med era egna kryddhistorier – favoritkryddor, lyckoträffar och besvikelser.

Fram till för några månader sen var min närmsta matbutik som vilken som helst. Lite för mycket som trängs om utrymme, svårt att ta sej fram i, grönsaksdisk där det slokades lite här och var och en kötthylla som mest hade biff.

Men så hände nåt. Jag misstänker ägarbyte. Plötsligt rensades det hårt i sortimentet och budgetmärkena försvann all världens väg. Det låter kanske som att det blev sämre? Men plötsligt flödade det över av ekologisk mat, vegetariska alternativ och något ovanligare delikatesser som brittiska kakor till téet, dadelsirap och vildsvin i köttdisken. Det finns numera fyra hyllplan med enbart olika sorters honung. Bara det!

Men det är inte det bästa. Det allra bästa är en liten oansenlig anteckningsbok. Den hänger nämligen under en skylt som uppmanar alla kunder att tycka till! Det står nåt i stil med: ”Saknar du nåt i sortimentet? Säg till, ge oss ris och ros!”

Första gången jag kikade hade några klottrat. Och personalen har svarat. Med små söta hälsningar.

Då vågade jag mej på att önska quornpytt. Bara några dagar senare fanns quornpytt i frysdisken. Det är som magi. Hittills har jag inte önskat mej nåt otroligt märkvärdigt – men jag har plitat dit björnbär, salt n vinegar chips och mango.

Butiken hade säkert kunnat ha ”Mejla in”. Då skulle jag aldrig någonsin kommit på tanken. Jag minns bara vilka saker som saknas när jag är i butiken, aldrig att jag skulle skriva till dem när jag väl är hemma. Så jag är barnsligt glad över konceptet. En liten old school anteckningsbok. Det är så enkelt och så genialt. Alla matbutiker borde ha det.