Kan man vara varannandagsvegan? Eller en vegetarian som äter kött, fisk och ost ibland? Och kan en vegan äta ekologiska grönsaker? I vår tid används väldefinierade dietbegrepp ofta lite hipp som happ. Det som framställs som ett genomtänkt etiskt ställningstagande, visar sig vid närmare granskning vara en smakpreferens och lust. Som att gilla en del rätter i det italienska köket men inte andra. När dieter handlar om vad man känner för dagen kan det finnas anledning att stanna upp och ställa frågan: Vilken livsmedelsvärld vill jag vara med och skapa efter Corona-pandemin? Och får man ta sin medmänniskors ideologiska dieter och påstå att man följer dem, när man går in i och ur dem flera gånger i veckan?
Människan har i alla tider valt sin diet med omsorg utifrån hur vi kommer att bli uppfattade. Diet kan ses som en synonym till ordet grupptillhörighet. Tillbaka i historien handlade valet om att säkra det egna sociala skyddsnätet. Inget är viktigare för oss än att bli accepterad och innesluten i gemenskapen. Det ger skydd och möjlighet att föra sina gener vidare. Den mänskliga evolutionen har därför gynnat det sociala grupptänkandet. Men i det ingår en pay back: Du måste äta som gruppen gör för att visa att du är lojal.
Lojalitetskopplingen till dieten var starkare förr. Kanske ända fram till sent 1800-tal när den moderna och individualiserade människan tar plats. Då tas gruppskyddet över av staten som inte ställer några dietkrav som pay back. Det börjar först i borgerlighetens England med djurskyddsorganisationernas framväxt. De förespråkade vegetariska dieter även om den vanligen var vad vi idag kallar för ett lacto-ovo-vegetariskt ätande. Alltså att dietföljaren godkände ett visst djurtvång men också dödande av djur för att få mjölk, ost och smör. Den här vegetariska inriktningen överlåter så att säga åt andra att äta upp de döda djuren, men har ingen egen etisk invändning mot att utnyttja djuren för sin egen överlevnad.
På 1930-talet växer det fram en strängare lacto-ovo-vegetarisk ideologi. Det är wearlandismen efter hälsoideologen Are Waerland. I fokus är inte djuren utan nu människans kropp och hälsa, särskilt den nordiska kroppen. Om du blir sjuk är det för att du har fel livsföring. En vanlig tes var att kroppen inte hade blivit av med sina ”slaggämnen” och de behövde rensas ut. Behändigt nog kom samtidigt kommersiella piller och fastedrycker för att rensa kroppen från ”slaggen”. Den här slaggtanken återkommer sedan då och då i hälsomedia, främst på 1980-talet och på 2010-talet. Med waerlandismen skapas en diet som också är en politisk och filosofisk ideologi, både för individen men även i syfte att förändra nationen.
I efterkrigstidens USA möter vi för första gången de rent vegetariska rörelserna. De som väljer att äta en helt växtbaserad diet. Men strax efter, i 1950-talets andra halva, bryter sig de ortodoxa ut med en ny strängare inriktning: veganismen. Den ställer inte upp på någon slags matproduktion som bygger på att hålla djur i fångenskap eller under annat tvång.
Veganer tog ställning mot den biodynamiska odlingen som var en annan stor 1960-70-talsrörelse. Skälet var att biodynamisk odling bygger på ekologisk naturgödsel som kommer från kor och grisar som hålls i fångenskap. Djuren berövas därmed sitt naturliga liv och så småningom dödas de för att ätas upp av köttätare. På så sätt blir en biodynamiskt ätande vegetarian ändå medskyldig till djurens lidande.
Ett skäl till att veganrörelsen kan skapas och ta avstånd från naturgödslingen är den globala oljeutvinningen efter Andra världskriget. Med det låga oljepriset och kemisk-tekniska innovationer möjliggörs nu en tillverkning av billig industriell konstgödning. För första gången i historien kan man gödsla en växtodling utan att också behöva ha gödselproducerande djur.
I vår svenska samtid är dieterna mycket sällan ideologiska. Vi svenskar är alltför rationella och sekulära för det. Istället är de mer en fråga om dagsformen hos den som ska äta och vad man är sugen på. Smaken och gillandet är viktigare än etiken. Men vi svenskar är också konflikträdda och gillar konsensus. Att säga att man inte vill äta något kan uppfattas som sårande. Men vi har en stor respekt för människors påstådda sjukdomar, allergier och ideologier.
Det är därför inte ovanligt att förklä sin smakpreferens i någon form av ideologiskt grundad diet eller i sjukdom. Men en diet följs inte strängare än att ibland äter man lite kött, lite fisk och honung, och kallar sig ändå vegan eller vegetarian. Kanske säger man att ”man försöker äta mer vegetariskt” men det man egentligen säger är att ”jag försöker äta mer vegetabiliskt”. Som bekant använder vi begreppet ”synda” i Sverige när vi äter något som vi sagt att vi inte skulle äta. Men det perspektivet kommer man undan med mycket.
Men vad innebär det egentligen att äta vegetarisk? Ja då äter man endast vegetabilier. Punkt. De kan vara ekologiskt eller konventionellt odlade men i kosten ingår inga livsmedel tillverkade av djur. Punkt. Äter man däremot också mjölk och ägg är man istället lacto-ovo-vegetarian. Säger man nej till ekologiskt odlade grönsaker och nej till bikupor så är man i sin tur vegan. Har man mycket vegetabilier på tallriken men ibland äter pytte-pytte-lite animaliska protein, så är man allätare. Det är majoriteten av världens befolkning.
Idag visar studier att 12 % av svenskarna säger att de är vegetarianer. Siffran beskriver förmodligen mer en känslotillhörighet än att man inte äter några animaliska proteiner alls. Jämfört med Frankrike, som i studier visar sig ha 3 % vegetarianer, så är det inga problem för fransoserna att äta kött och fisk om man bli bjuden på det. Den sociala gemenskapen är där starkare än individens diet. Vegetarianism verkar därför för de flesta vara en maträttstil, inte ett etiskt val. Man gillar helt nekelt att äta huvudsakligen vegetabilier.
Vegetariskt ätande är ingalunda nytt utan det har mänskligheten faktiskt gjort genom historien. I Sverige var vi stora öl-, gröt- och brödätare i historien, allt är som bekant vegetariskt. Vi var också stora potatisätare. Även det vegetariskt. Men att äta ”huvudsakligen växtbaserat” är inte samma sak som ”endast växtbaserat”. Om man äter kött och fisk ibland är man allätare. Inte vegetarian. Inte vegan.
Valet av dieter kan också göras utifrån den syn man har på naturen, människans livsmiljö och klimatet. Tycker man att biomångfalden är viktig väljer man förstås en diet som ger mest varierat landskap. Det är ett djurbetat landskap med en blandning av ekologisk och konventionell odling. Vill man minska sitt koldioxidavtryck i kombination med biomångfald väljer man att äta ett naturbeteskött men inte sojafoderproducerat kött. Vill man gynna att mjölkkorna får gå utomhus så mycket som möjligt väljer man en svensk ost men inte en Parmesanost.
Men om man tvärtom vill minska biomångfalden slutar man äta honung och går över till en diet som baseras på enbart konventionellt och konstgödselodlade grödor. Kort sagt: I dietvalet gör man ett val om klimatet, biomångfalden och sin egen livsmiljö. Men man ska inte välja sin diet för att rädda Jorden. Det är en tom och meningslös gest. Jordklotet bryr sig inte om vad vi människor gör utan snurrar tyst genom rymdens iskyla mot sin kommande undergång.
Matdieter i Sverige i vår tid ska därför nog inte förstås som vare sig ideologiska eller orubbliga. De fungerar mer som att man är kristen på måndagen, jude på tisdagen och muslim på onsdagen och kanske ateist till helgen. Känslan och lusten får helt enkelt avgöra. Många svenskar går in och ur dieter över veckan som man växlar mellan olika restaurangbesök. Man väljer efter vad som ser godast ut på menyn.
Och den restaurang som påstår sig servera veganska rätter baserade på ekologiska råvaror har inte på djupet trängt in vad den veganska dieten verkligen står för, och kanske har inte gästerna det heller. Inte heller de som påstår att de ger ut veganska kokböcker baserade på råvaror som kommer från att hålla djur i fångenskap eller ekologiska livsmedel. Istället är det så att veganskt och vegetariskt ofta blandas ihop men så här är det: Ett potatissoppa gjord på ekologisk potatis är vegetarisk. För att samma soppa ska bli vegansk måste potatisen vara odlad utan att djur har utnyttjats, dvs potatisen ska ha odlats med konstgödning och utan naturgödsel. Odlade champinjoner kan av samma skäl aldrig bli veganska eftersom de odlas i koskit. Veganska är endast de champinjoner som växer på gräsmattor i konstgödda stadsparker.
Men det finns människor som genomtänkt och renlärigt följer vegetariska, lacto-ovo-vegetariska, veganska eller kanske raw-food och frukteriandieter. De har också valt att lämna människans ursprungliga och framgångsrika evolutionära väg. För att inte dö måste de komplettera sitt dagliga ätande med industritillverkade, syntetiska vitaminer.
Alla härstammar vi från en årmiljon lång kedja av framgångsrika allätare. Om våra kroppar inte tillförs järn, B12-vitaminen och ett antal animaliska aminosyror lägger cellreproduktion av, kvinnors ägglossning upphör och männens spermiekvalitet sjunker så att de inte kan alstra barn. Med dieten kan man därför välja en evolutionär återvändsgränd om man väljer fel.
Som tur är har kroppen vitamin- och näringsdepåer som gör att den klarar sig som längst uppemot ett år eller så utan ny tillförsel. Under den tiden tar inte kroppen en oreparerbar skada. Men sedan början nedstängningen. Det yttrar sig olika symptom som demens, hudskador och sjukdomskänslighet, och i förlängningen förstås bortgång. Evolutionen har som bekant ingen moral utan verkar bara efter en enda dogm som Charles Darwin visade i sin analys. Det är den bäst lämpade individens avkomma som överlever i sin livsnisch och för sina gener vidare till en ny generation avkomma.
Våra dietval har därför både effekter på våra kroppar och hur vi vill att vår gemensamma livsmiljö ska utvecklas. Så det är hög tid att ställa sig frågan: Vad är man för? Vad är man mot? Vilken diet man än väljer får den konsekvenser för mänskligheten.
EDIT: Språkkorr och ändring av Darwins citathänvisning.
