Broccolistammarna reser sig som vitskäggiga joshuaträd ur jorden. Jag är vid min odlingslott en sista gång för året, för att falla på knä. Drottning Elsa har hastat förbi och tvingat mig till ovillkorlig kapitulation. Kylan och frosten regerar. Bärbuskarna står oklippta. Pallkragarna sitter fast. Av höstgrävningen blev nästan inget. Palsternackorna och svartroten fick jag inte upp i tid. De får vila i frostvigd jord tills våren kommer. Rådjuren har gått över mina kålplantor med allt vad de har. Det finns inget kvar för mig att göra. Det som inte hanns med, hanns inte med. Släpp det. Let it go.
Det blir en rätt behaglig arbetsdag. Jag kan inte gräva, inte rensa. Istället hackar jag ner broccolin med skogskniven i bitar lagom stora för komposten. Jag inspekterar och funderar. Inte planerar, den tiden är inte inne. Nu är tid att lägga den sista resten av sommaren till vila. Jag går runt och mumlar vemodigt ett farväl, till alla minnen, spår, intryck. Ekon.
Och i vår. Den första rabarbern, krusiga blad på stänglar av glas. Den första sparrisen; gröna pilar skjutna ur jorden av ren livskraft. Jorden, den friska lukten av levande jord. Tisslandet och rasslandet från ljusgröna buskar i vinden. En vårkåt lärka, lika högt på himlen som själva solen. Det är en evighet dit. Nu står sparrisbusken slokande för vinterns tyngd, med frosten hängande i grenarna. Invid sparrisen står kavat en ringblomma kvar och väntar på den sista knäppen. Jag förkortar lidandet och lägger blomman i komposten istället, bredvid dess redan fallna vänner. Av jord.
Gäss flyger i knäpptysta formationer över eklandskapet, lika överraskade av kylan som jag. Fastän jag vet att den kommer till slut, kan jag aldrig riktigt vänja mig. Jag tar kassarna med potatis från plåtskåpet, lägger in handskarna. Låset fick jag banka upp med handtaget till kniven. Täppan är i vintervila. Jag drar lövtäcket över jorden innan jag åker hem.
